Visst borde det dimpa ner ett paket vid 60? Ett paket man signerar med sin vackraste namnteckning och bara kan lösa ut med dubbla legitimationer. Det man tar med hem, lite högtidligt, öppnar försiktigt. I det ligger en svart låda. Bubbelplast omkring den. Man lyfter försiktigt upp den där svarta lådan. Mässingspännen. Tyngd. Ålder. Är den klädd med läder? Man sätter näsan mot det och javisst. Ingen galon eller annan imitation här inte. Det luktar urinerat skinn, mjukgjord kohud. Så man öppnar de där mässingspännena. Och där kolsvart på en sammetsbädd ligger den. Pickadollen. Bredvid tre blänkande mässingspatroner. Nypolerade och vackra. Koppar längst upp. Oärgat. Man lyfter upp den pickadollen. Håller den i handen. Tar en efter en av kulorna och stoppar in dem i det rullande magasinet. Väger härligheten i sin hand. Osäkrar. Siktar mot den där kaffekoppen man glömde tidigare under dan. Men spara den Den kan drickas ur imorgon också. Om den blir hjälpligt avsköljd. Skjuter igen säkringsmekanismen. Läger tillbaks revolvern i lådan. Stänger och låser mässingsbeslagen. Bär den till den där garderoben där man har sina viktiga saker. Gömmer lådan där. Om någon någonsin nämner äldreboende i framtiden så vet man precis vad den finns.