Det är fanimej nio grader ute.NIO. Som dagen i månaden. Fast det är mars. Borde vara minustecken före. Men är inte det. Trettiofem grader inne på kontoret. Ja. För att solen lyser på givaren genom stora söderfönster. Men tjugofyra på en annan termometer. Närmare sanningen gissar jag. Varmt så det räcker. Varmt så man längtar ut och bort från kontor, tangentbord, lödkolvar och skärmar. Ut och hämta D vitaminer. Fylla på för de som diffunderat under den mörka tiden. Men har såklart skitmycket att göra. Det skall bli klart den här veckan. Annars… Så jag jobbar på.
Men kafferast nu. Därav ord genom fingrarna. Här finns ingen att prata med. Hade så klart gjort det hellre. Man få ta det näst bästa. Skriva enkelriktat. Men snart sitter jag ute i trädgården och pratar med fåglarna. Tassar ut dit med lunchbricka och kaffe på bara fötter. Himmelsk tid väntar.
Dödtiden har börjat. Det är nu och framåt flest dör. Föds också tror jag. Underligt. Jag förstår jul och nyår. Att hålla ut så att man är med om det där. Det som är viktigt och ingrott i en. Men varför nu? Fattar inte det.
Läser en intervju med Klas Östergren, ja han på stol 11 i Svenska akademin. Har jag läst något av honom? Vet inte. Kanske. Sitter han där så har jag antagligen inte det. Man brukar hamna där för att enkla människor som mig inte förstår vad de skriver om. Man måste vara svårare. Djupare. Men han verkar trevlig i intervjun. Normal. Drar till Paris när det blir trist hemma. En månad. Löser upp skrivkrampen där. Inte helt normal. Ja det skulle man ju kunna ta efter. Men jag har sällan problem med flödet såklart. Det rinner på. Men han kanske skriver bra också. Det är annat det. Men jag tror jag också skulle kunna skriva mer om jag fick sitta i Paris. Jo fan. Helt säkert. Koda också. Men där är det all elektronik som ställer till det. Man få se till att ha ett labb att hyra också. Där i Paris. För sent att möta våren där nu. Men man hinner med sommaren ändå. Vi hade det härligt i Paris för länge sedan K och jag. Men fick taskig mat. Unga var vi. Härligt unga med allt framför oss och på tågluff. “Vi tar Venedig nästa va?”, “Eller Grekland?” “Nä Venedig, Rom,,,”. Varför gör man inte sådär idag. Sover i tågkorridorerna mellan länder och städer. Är skitig en månad men lycklig och fri. Var tog det där vägen?Numera har vi bil det går att sova i. Det borde vara ännu enklare.
Kaffet är gott. Halstabletterna likaså. Solen lyser på mig. Jag är en av de lyckliga. Tänk att det kan vara så fast man inte har så många korvören på banken. Eller kanske är det därför. Men inlåst fortfarande. Lever liksom som med fotboja. Den som vintern dömer mig att bära. Kommer inte ut i skogen och upp på berget. Längtar efter det. Längtar efter människor också. Som man kan prata med. Vara oense med. Skoja med. Få intryck ifrån. Men det fria först såklart. Vem skulle annars bosätta sig här. Ett betalt hus och vildmarken utan för knuten är den totala friheten. Man kan nå det andra. Inbillar mig det i alla fall. Gör något av ibland.
Det blåser till här ute. Fåglarna tystnar. Träden ruskar på sig. Men ingen fryser. Söderifrån kommer de där vindarna. Har hämtat värme nerifrån Afrika. Nog doftar det lite antilop, lejon och elefant om man sniffar och analyserar det som sugs in i näsan,. . Jodå nog känner jag det alltid. Till och men snön uppe på Kilimanjaro, +5000 meter, har en omisskänlig doft som följer vindarna. Och nog doftar det av klipporna där vid Algarve också. Sagres. Surfparadis. Kan åka dit igen också. Definitivt. Ett paradis. Men behöver Lissabon också. För pulsen skull. Backar som i San Francisco.
Kaffet börjar ta slut här. Men det finns mer att fylla på med såklart. Däremot också jobb att göra. Jobb först och blogg sen. Så lyder regeln. Enkelt. Men betala några fakturor först. Hålla sig i fas med de som vill ha. En ständig kamp. Men skönt när det fungerar.