Blåställ och greveost

Är man pinknödig en kvart innan klockan ringer och har legat så sedan en kvart tidigare får man ge sig. Det spelar ingen roll att gammelkatten (Frasse) lägger sig tätt intill mig och tycker vi skall ha det skönt och lugnt och sova ett par timmar. Nej jag går upp. Pigg. Sovit sex timmar. Det får räcka. Räcker. Ljuset är här. Det är lätt att leva. Ger katterna mat. Sätter på tevatten. Två rostbröd i rostaren. Jo jag vet att jag har slutat med det. Det är hårdbröd som gäller. Men det var i söndags. Yoghurt. I tallrik. Den lilla djupa. Ost, bregott. Oekologiskt eftersom eldingssäsongen inte tillåter ekologiskt. Pengar. Greveost. Inte helt förtjust men K förväntas gilla den. Så jag köper. Men hon gillar den inte mer än andra säger hon. Jag köper ändå. Gillar på hårdmacka ibland. Ibland. Litar inte riktigt på det där. Att K inte tycker om den mer än någon annan.  Men rostbröd hoppar ut ur den vita 29 kronors Clas Ohlson brödrosten som varit med i tio år nu. Ett bra köp. Brödet är fiberberikat. Smakar som hästfoder. Jag tuggar. Man applicerar ett tunt lager bregott och en ostskiva på varje innan. Läser en tidning om läsande. Författare. Författarporträtt och om läsare. Alla skriver de på sina gamla skrivmaskiner. Älskar dem. Eller med blyertspenna Älskar den. HB.  Vad i helvete. Men det är som det är. Har man börjat på något så har man börjat på något. Värst är ändå Ulf Lundell som skriver blogg på skrivmaskin. Sekreterare får datorisera. Rätta stavfel. En annan generation. Ändå är vi inte så långt ifrån varandra. UL är lika gammal som brorsan. Insikt. Alltså har jag fel. Man kan inte komma längre bort från varandra. Det finns inget som är lika i våra världar. Bara Pavarotti. Koltrasten förstår vi och tar till oss båda två.

Men frukost klar. Medicinintag. Två tabletter mot högt blodtryck. Alla i släkten före mig har tagit så varför inte jag. Det är synd om medicinindustrin. Man är konkurrensutsatt. man får stödja.  Lovad att leva ett år extra om jag tar dr tu så jag tar de två. Ingen annan i släkten har levt längre för det. Tror jag inte. Men vem vet. Inte jag.

Duscha. Det är där morgonens blogginnehåll fastställs. Redaktionsmöte.  Man har inte  blivit smalare sen igår. Skiter i att tvätta håret. Handduken luktar surt. Klart. Vatten av. Skrap bort vatten från golvet med Pyttnils och Nannys gamla raka. Klart igen.

Kläder på. Inte mjukbyxor. Aldrig mjukbyxor innan K kommer hem. Gillar mjukbyxor. De som inte sitter åt. Men jobb och rörelser utanför det egna huset == INGA MJUKBYXOR. Om man inte har underlivssjukdomar som kräver det. Eller elefantrumpa.  Man skall såklart aldrig säga aldrig. Men jeans på är arbete. Eftersom man är VD borde det kanske vara rosa skjorta, kavaj, blanka dojjor  och prickiga strumpor. Men tar inte så hårt på den där chefsrollen. Det finns ändå inte så många att chefa över här hur som helst. Jeansen är blåstället. Häller upp te och går ner. Sugen. Alla chefer går åt andra hållet. Vi har alltid gjort det. Gått åt olika håll. Oförstått varandra.

Dricker två klunkar te och skriver 1000 tecken. K kommer ner, skall ha skjuts. Förkyld. Jag skjutsar gärna. Poliskontroll vid skolan. Får blåsa. “Bra att du har säkerhetsbälte”. Jo jo man är en ordningsam herre. Eller hade tur idag. Ingen vet sanningen. Nykter dessutom. Inte ens det kan man vara säker på. De kan ha börja ge utslag på Vics Blå de där alkomätarna.Då åker man dit. Får ge sig iväg på välbehövlig avgiftning. Några månader i viloläge. Återfall när man komma hem. Bli en sådan där besvärlig Vics Blå missbrukare igen. Men det gick alltså bra idag.

Så nu sitter jag här. Halvvarmt te i koppen. En hel oskriven dag framför mig och jag är sugen på att göra storverk,. Det finns hur mycket som helst att göra. Massor. Jag tänker strax hugga tag i det med all energi jag mäktar.

Hundarna skäller här utanför. Alltså är jag hemma. Kullen är mitt hem. Lo(o)s så i mindre grad. Den kunde gärna få ha legat mer ensligt kullen. Men bredbandsbehov manar till kompromisser. För dyrt med mikrovågslänkar. Även om det går. Men en dag. Bort här ifrån. Jag saknar redan huset när jag tänker så. Men bara det. Det är bara det som håller oss kvar. Egentligen. Gastarna också. De som verkar så ofarliga på dan men är så mäktiga på natten.

Te kvar i koppen ännu. Jag måste hitta på fler ord. Är sugen på musiken. Den som dånar genom rummen här för det mesta. Men som inte fungerar ihop med orden. Då tystnad. Det är som om jag inte riktigt får fatt i dem om musiken är på. Programmera däremot kräver den. Kreativt i båda fallen. Men olika. Båda håller mig borta från att tänka. Varje ord på den här bloggen skrivet av en person som inte tänker alltså. Antalet läsare därefter antar jag. Blondinbella tänker och har alltså fler läsare. Tur att hon finns.

Slänger iväg ett mail till C eftersom jag gillar hans senaste krönika. Gör det åt höger och vänster när jag tycker saker är bra. Vet ju att man så sällan får hör a “bra”. Bara “skit” oftast.  De flesta tackar. Tänker kanske IDIOT. Skiter jag i. C orkar inte svara. Stjärna såklart. Jag Lo(o)s bo. Hade jag varit Benny Andersson så hade han svarat. Man kan tänka så om man vill lära känna människorna. De om behandlar en annorlunda för att man inte är Benny Andersson går liksom bort. Är inget att ha. De som man får samma respons från som om man var gammal ABBA medlem är de man får hålla fast vid. Hårt. Det är dom som är något att ha. Ljusdal och alla andra småbyar är fulla av sådana där. Upphöjda. Spott åt vänster och spott åt höger och man vet var man skulle spotta om de stod framför en. Nej inte på dom. Det är man för feg för. Men man kan gå. Ignorera dom. Jag vet att det är det värsta de kan råka ut för. Att bli ignorerade. Upphöjda reagerar på det som troll i solljus.

Ja ibland skulle det gå att skriva och skriva. Fortsätta bara. Gillar det. Märks det? Det blir tusen sidor på ett år. Fast mer egentligen.  Om man alltså skriver när man dricker en tekopp och en kaffekopp. Tänk om man den som säger sig inte orka skriva den stora romanen skippade Idol och deckare på TV. Kunde skriva fem per år. Fejjan bort också, tio. Man väljer vad man lägger tid på. Vi är alla för trötta. Det finns att göra för oss allesammans. Och det är klart om man nu väljer TV’n fejjan eller vad det nu är istället för att skriva den där romanen som man vill skriva så är det het ok det med. Man blir definitivt olyckligare av att skriva romanen. Måste skaffa skrivmaskin. Går inte skriva annars. Ett helvete. Färgband och anslagskorgar som jävlas. Bara känna lycka en kort stund när man är klar. Sen börjar allt om. Kampen för att göra klart. Jodå det är ju den jag sitter med också.  Men “klart” finns såklart inte. Man kan bara närma sig. I all oändlighet. Avbryta ofullständigt och låtsas att det är klart. Ja det är det enda man kan göra. Ett helvete att leva eller hur. Det tar liksom aldrig slut. Ändå är det så jävla gott.  Jag hade tänkt förändra världen idag igen. Vad har du för plan?