Åtta. Pass två. Nu så. Egentligen borde jag bokföra. Moms imorgon. Gjorde man klart det nu så slapp man imorgon. Men den här tiden är min bästa tid. Kreativt. Så jag kodar nog. Bokför imorgon. Sätter igång direkt innan man riktigt hinner vakna så vet man nästan inte att man fått till de där siffrorna ens. Ja så får det bli.
Det finns inga ormar på Irland. Det fanns inga på Nya Zeeland heller förut innan Européerna. Tydligen inte på Hawaii heller. Eller på Bermudas. Tänka sig. Man kan lära sig saker varje dag. Andra visset säkert allt om det där. Men för mig var det fördolt. Mycket är det. Kanske är jag dum i huvudet.
Några kamrater spelar på Furugården här ikväll. Pubkväll. Avslut vid 19:00. Ja så är det tydligen på ålderdomshem. Pubkvällar börjar tidigt och slutar tidigare. Pistol i munnen och trycka av innan jag kommer dit.
Men jag är såklart ingenting att ha när det gäller pubkvällar eller barrundor. När jag skulle åka hem från England så tog min arbetskamrat Andy och hans fru med mig på en barrunda. England ju. Hans frus snygga syrra var min date. Engelskt snygg alltså. Bara det kändes konstigt. Stackars henne liksom. När alla druckit upp sin öl på det första stället så hade jag druckit upp en centimeter ungefär av min. Samma på nästa. Min dates intresse tappade jag nog där vid första ölen. Svenskar liksom. Pussydrinkers. Hon kunde ju inte veta att jag inte var representativ för oss alla. Vikingar liksom. Vid tredje puben gav vi upp. Jag hade väl fått i mig ett standard dricksglas summerat i det läget ungefär. Alla gick hem till sitt. Mitt livs första och sista “riktiga” barrunda.
Men “Lars Mars” som jag kallades där eftersom jag heller tog en Mars på lunchen än en pint öl eller två eller tre som alla andra, klarade sig ändå. Men jag antar att alla mina arbetskamrater trodde vi alla var sådana hör i Sverige. Dåliga på att dricka öl. Vet att de drog över tilll Göteborg senare. För att undersöka det hela Goda människor där. Jag träffade ingen av dem igen. Brevväxlade ett tag. Sen dog det ut som det gör. Sällan man träffar dem som inte är bra när man tänker efter. De flesta är toppen. Man skall finnas det när IS krigare hugger huvudet av folk. De är inte representativa för varesig muslimer eller mänskligheten. Banditer är vad dom är.
Första dan när jag kom till jobbet där utanför Leicester. Ett lager där man packade trådrullar och gjorde och sålde annat till syföretag så stod varenda tjej på företaget och stirrade flinande och ogenerat i lagerkorridoren. Säkert trettio stycken. Det där upprepades sedan under de första veckorna. Jag var ju “tall and handsome” konstaterade Jackie muntert som var gift men härligt flörtigt galen och helt underbar och som förde flickornas talan. Det behövdes tydligen bara att man stack från Edsbyn för att bli sån. När man kom hem igen så var man tydligen bara lång igen hursomhelst. I Edsbyn knappt det. Men då var jag ju för länge sedan borta därifrån såklart. Ja man får leta upp sådana där minnen i min ålder. Trösta sig med dom. Jag misstänker att flickorna i England helt enkelt ser dåligt. I alla fall såg. Eller om det nu var brist på män just då så att vad som helst dög. Troligtvis var det så.
Men på det där viset var det såklart nyttigt att flytta från en liten by där man har en bakgrund till en större ort där man inte har en. Livet blev annorlunda. Egentligen var det väl förbannat synd att jag bestämde mig för att bli plugghäst just då och där. Men jag har aldrig varit speciellt bra på timing. Väldigt dålig på det faktiskt,
Nu sitter man här med minnen. Högar av dem. De liksom poppar upp ibland utan att man ber om det. Men min bästa tid är nu. Så är det bara. Andra kan tro att det inte är så men så är det. Jag har aldrig mått bättre än jag mår idag. Så den där längtan tillbaks har jag inte. Men man kommer ju inte ifrån minnena för det. De finns där och de har skapat en och gjort en till den man är. På den där retroareanan har jag gjort ett enda stort misstag och det är att väcka det gamla bandet till liv igen. Två spelningar. Båda var stora misstag. Borde ha lämnats ogjorda. Man skall låta de döda sova i lugn och ro, annars vaknar gastarna och vandrar för evigt runt med sina skramlande kedjor. Alla mår bäst av de inte väcks. Egentligen handlade väl allt det där om någon som ville smörja sin chef. Jag hade inget med det att göra. Blev bara en rekvisita i ett stort tragiskt teaterstycke. Fel fel fel. Men gjort är gjort. Då får man stå för att man sa ja. Säger nej numera. NEJ med eftertryck med den gamle sure gubbens självklara rätt. Man lär sig i alla fall. Tur är väl det.
Nej det gamla kan få vila i lugn och ro. Men man vill ju minnas också. Speciellt de goa människorna. Olika spelplaner, olika positioner på tidslinjen, olika geografiska platser men en jävla hög med goa människor innehåller ett liv. Det är de som gör livet. Det tycker i alla fall jag. Jag som håller mig undan från människorna. Kanske just därför. Den där interaktionen med andra är skummet på ölen och grädden på moset. Ändå år det så många man borde lärt känna som man aldrig får träffa. Det stör mig lite. Man borde anstränga sig lite där. Medans man lever. Leta upp de där man borde träffa innan man dör. Ja de man inte borde träffa också.
Men jag vet i alla fall en erkänd journalist som tycker jag har svamlat tillräckligt upp till den här punkten och definitivt gör rätt i att avbryta här. Några andra tycker såklart det där med “long and handsome” det var skryt. Ja det må så vara. Det var kanske bara ett hopp, ett glapp, en fallucka där i tiden. Jag har inte hur som helst inte beskrivits så varken före eller efter den jobbperioden i mellersta England. Kanske drömde jag alltsamman till och med. Men så är det det där intyget där det ser ut som det verkligen har hänt. Men flickorna skrev inte under det där papperet såklart. Intygade det där omdömet. Så det bevisar ju inget. De lämnade vad jag vet inte ens en venerisk sjukdom efter sig.
