Ger upp. Skall bokföra. Måste bokföra. Det finns så jävla mycket annat att göra också. Jag vet att det blir jobb i helgen. Inget såsande. Så jag måste verkligen få in de där pappren i datorns kolumner och rader och sen in i pärmarna. Men inspiration noll ikväll. Verkligen noll. Inte ens 0.01. Något som till synes var något annat än en nolla där bland decimalerna vore annars en möjlighet. Nu finns ingenting åt det hållet. Inte ens en aning av en känsla av att vilja ta tag i det där och klara av det.
Så jag skriver här medans jag försöker bestämma mig för att ge mig för idag. Ja jag vet det är tidigt. Klockan är bara elva. Så det handlar om att smita tidigare från jobbet. Men man skall skämma bort sig. Det har jag hört så varför inte. Hade jag haft en bra bok liggande på nattduksbordet (vilket namn på en pall) hade det inte varit någon fråga om saken. Jag hade lagt där redan. Men nu har jag inte det. Läser en fantasy som är sådär. Yxor och häxor och krig. Funkar inte på mig. Inte nu i alla fall.
Så det blir nog ändå sänggående. Snart. Ingen ide att börja något annat heller nu. Definitivt inte.
Utanför fönstret hoppar en familj kängurur omkring. Hade det inte varit så mörkt hade jag filmat dem. Jag vet egentligen inte var de kommit hit ifrån. Kanske har de alltid funnits här. Det har inte jag. Så jag kan inte veta. Men skojiga är de att se på. Lite som pingvinerna på taket. Dom som flyttade hit förra vintern. Skojiga dom med. Men på annat sätt. På vintern sticker pingvin tjejerna ner till Skåne och lever rullan. Mycket sprit och unga nykläckta hunkar där. Grabbarna däremot står kvar här på taket. I ur och skur. Tappra. Ett föredöme för alla män. Det klagas inte. Inte ens en förkylning får dem att reagera. De bara står där. Men så nu i mars. Knack, knack knack, sprick.. så hackar sig ungarna ut. Så nu är hela taket fullt av glada pingviner. Pingvininorna är såklart kvar i Skåne. Kommer senare. Känner inget ansvar alls. Ut med ett ägg bara och sen dra.
Men roligt med kängurur såklart. Men äter dom på plommonträdet blir det elchocker. Dödliga. Där går gränsen. Annars får de gärna hoppa omkring som de vill hör i trädgården.
Men alltså jag skiter i det här nu. Lyckades fördriva en kvart på den här texten. Till ingen nytta för någon. Så godnatt världen. Snart. Bara detta.
Det finns en björk där ute. En som alltid har löven kvar dallrande i vinden. Som inte hör till den här världen. Nääää, det går bara komma till den i drömmarna. Jag sitter där ofta vid den och med slö hand kastar småsten ut i den lika sjön, plopp, plopp, plopp, som finns där bredvid den stora mossiga stenen som reser sig precis där bakom björken. Soligt är det för det mesta där. Doftar gräs och det är lugnt och skönt och bara ljumma vindar. Ja det är såklart därför jag sitter där. För att det är ett sådant där härligt skönt ställe att sitta på. Men ibland ensamt såklart. Så har du inget att göra i natt eller någon annan natt titta gärna förbi. Hälsa. Sitt en stund och diskutera livets mysterier med mig. Bara det. Bada om du känner för det. Inga badkläder behövs. Ingen ser dig i alla fall. Eller kanske vill du klättra upp i björken och sitta där och dingla med benen om du känner för det. Eller dansa pardans med en nässelfjäril på ängen bredvid. Jag lovar det är ett kanonställe. Ljuvligt. Vi kan lägga oss i gräset och titta upp på molnen som far förbi där högt ovanför oss. Den som först ser ett cirkelformat moln med ögon och glad mun får äta upp strået med solvarma söta solmogna smultron. Helt själv. Ta ett i taget mellan tänderna och låta mjukheten rulla över läpparna och sen smaken fylla munnen och alltsammans, känslan, sötman, gå ut i kroppen så att du ryser av hänförelse över att något så enkelt kan vara så…, ja gott, så skönt. Utan att dela med dig skall tilläggas. Ja jag lovar. Du får vara hur egoistisk du vill. Bara äta för att du förtjänat vart och ett av de där söta bären. Tittar du efter så ser du faktiskt att de alla har ditt namn skrivit på sig med små, små, jättesmå guldbokstäver. Ja de var ämnade för dig från början. Så kan det bara i drömmar. Sen när du tröttnat. När du längtar hem till de dina så är det bara att gå såklart. Ett hej räcker. Sen kan du vandra iväg bort från björken på bara fötter och med munnen fortfarande full av den där smultronsmaken som nyss nästan knockad dig. När du sen vaknar. kanske du inte minns var det där björklövet du har i håret kom ifrån. Men vad gör det. Inget alls. Det söta i munnen har du kvar hela dan.En go känsla att bygga det som skall bli en bra dag på. Tror du inte? Vi syns.