The Team. Jo jag håller mig vaken hela vägen dit med hjälp av House of cards. Ja om man bortser från några minuter Skavlan som jag inte klarar av. Svävar på gränsen, är nästan vid björken, men rycks upp till levandes igen av K. Europakänsla på The Team. Det gillar jag. Mer Europa. Jag en Europé. Jag är inte separatist. Som de där i Ukraina. Som EU motståndare. Jag tror på Europa. På mänskorna. På tillsammans. Egentligen en i världen. En som tror på världen. Vet att Ryssland inte är Putin. De flesta där också som du och jag. Samma som en kommunisträdd i Amerikan. Som inte fattar. Ja ingen sida fattar. Samma problem, samma längtan, samma glädje. Det är bara marken vi står på som skiljer. Fast ganska lika också. Överallt de flesta som du och jag. De rädda säger annat. Nej, jag är inte rädd, inte för det. Rädd för det ofarliga istället. Men gör ändå. Skiter i rädsla. Det är det bra med att ha förlorat allt en gång.
Har fyllt pellets. På väg att lägga mig. Lysröret blinkar fortfarande här ovanför mig. Datorfläkten vrålar. Natt ute. Eller kväll för de unga. Men alltså natt för mig. Kanske i livet med. Men väljer att kalla det skymning. Vill ju göra lite mer av livet och måste såklart leva just för det. Om han/hon/det/gud vill. Vi har ett avtal. Jag lever tills jag dör. Visst jag har försökt att fuska. Gjort för mycket av det där som sänker mig snabbare. Tjugo kilo måste bort. Trettio kanske är en överdrift. Ett halvår tar det att komma dit. Om man bestämmer sig. Halva tiden att ramla tillbaks igen om man inte ändrar livet för alltid. Man måste bara bestämma sig för det. Men jag vet ju vad som är fel. Det vegetariska är en bra grund. Nu jävlar. Nu fetjävlar. Turnéform. Utan väntande turné – men ändå.
Det sköna med livet är annars att det blir bara blir bättre med åren. Ja så har det liksom varit hela tiden. Man blir lugnare. Får med skit-på-dig lugn i själ och kropp. Små saker är inte så viktiga längre. Man kan stolt bära upp epitet som “ocool gubbe”. Va i helvete spelare det för roll liksom. Om man är cool eller ungdom eller vad fan som helst i andras ögon. Det viktiga är vad man är i sina egna ögon. Därför har jag aldrig fuskat. Nej aldrig! Mina egna ögon klarar inte av att se mig göra det. Jag kan inte leva med sådana livslögner.
Det finns dom som säger “inte är du en ocool gubbe heller” och såklart har dom helt rätt i det. Egentligen är jag en jävligt cool snubbe. OM du orkar lära känna mig. Men gör du det!? Inte fan ser jag mig som en ocool gubbe heller såklart. Men för den skull har jag liksom inget behov av att höra det där heller. Fast det är ett försök att vara snäll. Tack! Jag vet det redan.Såklart. Men väljer ocool för att betraktaren skall få välja själv. Vad betraktaren sen kommer fram till skiter jag fullständigt i. Jag är den jag är lik förbannat. Hur enkelt som helst. Ingen kan ändra på det. Ingen är ocool. Inte om man anstränger sig för att lära känna den där personen. Man bottnar sällan speciellt snabbt i en endaste enda en av människorna. De har alla lager på lager i sina personligheter. Det enda efter det andra coolare än det föregående. Men man kan såklart tycka att man står över allt det där. Inte bryr sig. Vara en nolla. Man väljer sådant också själv. Helt själv.
Näpp. Nu skall jag vandra uppåt. Fatta min bok och läsa en stund. Fredagskvällen är över. Ännu en fredagen den trettonde i år. En till kvar tror jag eller om det nu var två. Har väl varit en helt OK dag om du frågar mig. Jag kan inte klaga. Kanske lite mer koncentration hade varit önskvärd dock. Men vissa dagar är som de är. Man får hoppas på imorgon. Inte oroa sig in i helvete. Det löser sig. Det gör det alltid. Men man får hjälpa till. Kanske genom att se det lilla ljus som ändå sipprar in. Nä, inte rättvist. Skitorättvist. Hur trist som helst. Men ganska bra ändå för det mesta. Förbannat bra ofta tycker jag. Som denna fredag i mars anno 2015. Inte alls illa. Förbaskat bra när man funderar på det. Kan gott ha fler sådana här dagar i mitt liv.
Godnatt!