Lördag. Halv tio. Morgon. Jag går förbi studion som bara står där och samlar damm. Jag skulle stannat där om jag kunde. Jag tror jag har en talang för det där ändå. Hur som helst finns en stor lust. Den som är det enda viktiga. Men jag går förbi. In förbi det som först var tänkt som stora studiorummet men nu…, ja det får bli något annat. Har sänkt ambitionerna där. Hinner inte med allt. Låter musiken ligga på skojkontot. Tror det är riktigt och rätt. Att spela in andra inte min grej. Förstår det.
Går vidare in på kontoret. Ja, jag längtar ofta hit. Till de här rummen. Ändå har jag frusit här så jag skakat och hjärnan nära nog stannat. Ja, farit illa här. Tagit beslut här som förändrat livet för alltid. Ändå har jag den där gokänslan i magen när jag kommer in i de här lokalerna. Känslan av att allt tamefan är möjligt just här. ALLT. Det behövs bara tid. Jag tvekar aldrig där.
Men att jobba en lördag när solen skiner där ute… Vem som helst fattar att det kanske inte är det optimalt i livet. Men det är såklart fler egna företagare än jag som sitter där på sina arbetsplatser idag. En del som gör stora pengar på den där lördagssittningen, andra inte.Det är företagarliv i båda fallen. Bara att inse. Det man måste överleva om man nu vill finnas i det här.
Vi skall titta på melodifestivalen ikväll. Måns Zelmerlöv skall tydligen vinna säger de som alltid vet. Jaq vet inte och skiter i vilket. Men skall alltså titta. Med blocket i hand. Långt borta i tankarna. Första mellon i år om det nu blir så. Egentligen trött på skiten. Urtrött. Trött som en pysläckande fotboll på ytligheter av alla de slag. Måste ha substans nu här i livet. Eller kanske har det nästan alltid varit så. Vill ha mer. Har inte tid med allt det där för enkla. Har man blivit en snobb då? Om mello och buskis går bort? Ja får vara så då. Jag säger i alla fall inte att de som gillar det där är mindre värda. Man får vara olika. Ogillar “vi och dom”. Gillar “vi”. Fast vi är olika.
Måste koncentrera mig nu. Ge mig in i det som är jobb och skoj på samma gång. Mitt liv. Ja det som blev det. Man tror att man planerar så jävla bra. Mäter ut det där livet och vet vad som skall bli bra. Men inte blir det så ändå. Det blir bara som det blir. Som om man var en barkbåt rusande fram och neråt i en stark fors. Man kastats hit och dit och slår i stenar ibland. Ja om man lever är det sådär. Då finns inget annat sätt än det där sätet att leva ett liv på. Att ge sig ut i forsen. Visst. Man kan välja att inte ta sig utför. Stanna i en lugn vik. Hålla sig hårt fast. Men då lever man inte heller. Trygghet tar ofta död på en också. Man måste fatta det. Som forsen. Men det vilda väcker det man inte visste fans. Sen kan man (och skall antagligen) såklart balansera det där. Inte bränna så många av broarna bakåt. Ha några säkerhetsnivåer så man inte faller så högt när man faller. Om man faller. Men ut ur sina trygghetszonerna skall man. Måste man.