K lär mig hur Domherren låter. Tänk att man fortfarande lär sig saker som femtiosjuåring också. Ja. Det finns fortfarande ord som man har missuppfattat också. Ord kvar att få till rätt, förstå. Och fågelsång då. De som man ser varje dag, älskar, men aldrig kopplat med sången. Kanske inte orkar koppla till den del av dem som märks minst. Inte syns när röda bröst lyser. För talgoxarna hör man ju. Se gulsvarta bröst också. Förstår också. De sjunger in våren med självklar glädje. Men den entoniga Domherren är svårare. Nöjer sig med sitt yttre. Tystare. Entonig.
Jag har en förkylningsnivå på nivå åtta idag. Tio är död. Noll är frisk. Har inte kommit under tre eller fyra under det här året. Det tar om. Ligger och lurar, Jag hostar ständigt. Snorar. Men idag då. Soffläge egentligen. Man borde inte jobba. Var jag vilken som helst annan hade jag feber idag. Hos mig känns det såklart bara så. Termometern visar aldrig på det. Skiter i att kolla numera. Jobbar.
Femtiosju. Jag har lite svårt att förlika mig med att jag närmar mig sextio. Har aldrig haft svårt med årsringarna tidigare. Men sextio känns tungt. Det känns över på något vis. I alla fall som om man måste ta nytag. Om man orkar. Ja man måste ju. Men nu, här i livet, tycker jag att mycket av de ungas musik är intetsägande. Jag trodde det skulle hända vid trettio. Vid fyrtio. Vid femtio. Men det gjorde det inte. Nu är det här. Det är bra att det är så. För de unga. Vi gamla stuar och de unga blommande borde inte ha musiken gemensam. Det var ju det rocken handlade om när den kom. Musikrevolution. Ungdomsrevolution. Före den tiden gemensam och tråkig. Vi borde inte förlora det där. Nej jag upplever inte “den nya musiken” som revolutionerande och som en smocka i ansiktet. Det hade jag gillat. Att jag skrek “STÄNG AV SKITEN”. Nej istället är den tam och sövande. Ha se där vilka falska trick de kör med ungdomarna. Kan vi inte komma med den käftsmällar som punken var så söver vi de gamla jävlarna. Touche liksom. Heder åt ungdomen. Det finns alltid vägar framåt. Virilitet och iver vinner alltid över vishet. Man får aldrig glömma det. Speciellt inte när man närmare sig sextio.
T. tjatar om sjudundrande sextioårsfest varje gång vi pratar. Jag, nä, jag vill verkligen inte det. Jodå jag gillar att vara i centrum för det jag gör men hatar verkligen, HATAR, att stå i centrum som person. Jag minns kusinen som kom med silverskeden på mina födelsedagar som liten. Alla som tittade på. Jag som förväntades bli glad över den där silverskeden men som egentligen ville ha en röd brandbil. Sket fullständigt i silver och guld och gör det fortfarande. Jag har aldrig kunnat öppna presenter bland andra människor sedan det där tiden. Vill kräkas. Så nej sextioårsfest blir det inte. Definitivt INTE!
Fast jag tycker att man skall festa. Om man har det i sig. Vi behöver de där russinen i den kaka som sen blir livet. Att se tillbaks på. det är tillräckligt mycket skit. Så jag säger till alla andra, “FESTA!!!”, och ordnar gärna fester. Bara jag slipper egna. En musikintresserad kollega till en god vän till mig fyllde jämnt en gång. Stor fest. Alla vänner med. Band som spelade covers. En bit in i festen blir han uppbjuden på scen. “Kan du inte spela en låt med oss?”. Ja har man spelat en gång vill man såklart höra det där. Så han går upp på scenen. Kan såklart inte hålla sig. Får en underbart röd blänkande ny Gibson i sina händer. Spelar en låt på den med bandet. Det är den perfekta gitarren. Den vackraste gitarren. Underbara att spela på. Det blir några låtar till. Och när den där drömmen är slut räcker han tillbaks gitarren till en av de andra gitarristerna. Motvilligt såklart. Före det här är det perfekta instrumentet, som en vit häst för den som är född till prins. Men gitarristen vill inte ha den tillbaks. Fattar istället micken och säger att just den där gitarren är hans nu. En present från hans fru. Applåder och kyssar. Ja jävlar! Man dånar.
Men alltså inte jag. Jo jag dånar såklart. Men fest blir det inte. Fast kanske blir man sextio till slut. Man vet inte han/hon/det/guds planer. Men fest, nej. Den där dan vill jag sörja i min ensamhet. Sen kanske komma igen, en sista gång. Om jag orkar.