Sophämtning är det enda som står i kalendern idag, Den luras såklart. Alltid finns det bara det icke extraordinära där – som en sophämtning en gång i månaden med lite skräp längst ner i kärlet – jo vi komposterar och lämnar till pappers, plast och glas och burk insamling. Det blir inte så mycket mer. Naturligtvis betalar vi samma sophämtningsavgift i alla fall. Det skall till att vara solidariskt med de som har fulla kärl. Dom det är synd om. Som handlar mer junk som tränger ut gammalt ut i soptunnan.
Jag är helt klart man idag. Ingen tvekan. Hela hunkhögen kan kasta sig åt sidan för här kommer “the man”. Hur kan jag tycka det? Jo prostatan värker. Som fan. Inte många kvinnor har en. Prostata alltså. Så tecken på att man är man är det såklart. Om det nu är något positivt. Att vara man alltså. Ja högre lön får man visst. Men det har jag aldrig märkt av riktigt. Fast kanske. Programmeraryrket saknar i stort kvinnor att jämföra lön med. De kommer väl sen som i fotografering. Varför de inte är där nu fattar jag inte alls.
Men nog snackat om prostata. Jag skulle kunna använda livet åt att berätta om det onda i den och om en axel som ständigt värker. Men skiter i det. Man väljer var man vill leva. Offer eller en ovanför. Offret tänker jag aldrig bli. Fel. Skall jag försöka att aldrig bli. Man skall aldrig säga aldrig om man inte gått i alla andras skor vilket såklart är en omöjlighet.
Ja det är ju såklart inte bara den där sophämtningen idag. The big task continoues också liksom. Framåt är det som gäller. Skall man äta en val ta en tugga i taget. Japp jag tuggar.
Det är varmt som i tropikerna på kontoret när jag kommer ner hit. Ja man skall inte klaga. Men just nu gör det inte mig något alls om det blir några kalla dagar. Ökar jobbmoralen och minskar längtan ut. Jag verkar få som jag önskar. Helgen blir kallare och mindre solig. Redan på tisdag är solen tillbaks igen. Det är tamefan vår. Bäst att vänja sig. I år kommer det att bli den finaste sommaren på decennier. Så tjacka baddräkter och badbyxor nu govänner innan de snygga sexiga tar slut. Själv badar jag hest utan. En syn för gudarna. Ja en av fördelarna med att bo här uppe. En sjö är upptagen om det står en bil där eller en båt är ute på den. Då åker man till nästa. Det finns alltid en till.
Nästa vecka Ljusdal på tisdag och träffa Petter, Ljusdal på Torsdag i annat ärende, sen Stockholm på fredag. Frågan är när man skall utföra sina programmeringsövningar den veckan. Stad, larm, bilar och neon drar i mig just nu. Moderna blir det. Fotografiska. Lite god mat. Lite sköna promenader så att fötterna nästan ramlar av. Gamla Amsterdam på Hornsgatan 39A för ostinköp.Ett måste. Strosa runt. Cafekaffedricka. Sushi, JAAAAAA S U S H I. Vegetarisk såklart. Sen hem igen. Bara en riktig kortis blir det. Hemma igen lördag kväll någon gång. Men man får sätta sinnenas insugningseffekt på nivå nio så att man tar in så mycket det bara går. Bevarar. Kan leva på minnena ett tag.
Moll från igår har byts till dur idag. Eller mer dur. Det mollstämda lämnar mig aldrig. I grunden är jag en deppig jävel som ständigt söker tröst. Kan döva det där såklart med arbete. Andra behöver alkohol. Andra syntetiska droger. Eller kvinnor. För att fylla ut tomrum. Försöka fast det inte går. Men så länge jag går in genom de här dörrarna på kontoret med en gokänsla i magen så är väl allt gott. Borde det inte vara så? Att man kan lita på den där känslan.
Måste nog ha radio på idag. Min dryckesbroder från förr Mikael Sanner får hålla sällskap. Ja vi drack måttligt. Det skall tilläggas. Han den vetgirige. Jag med tror jag. Ensamhet är förbannat tydlig ibland för den som oftast sitter ensam och jobbar. Man skulle vilja ha någon att skvallra med. Att skratta med på jobbet. Här på kontoret. Men så är det ju såklart inte. Radion kan vara substitut då. Det blir nästan som om det fanns någon mer i lokalerna. Men fungerar inte alltid. För mycket prat går inte om man gör de där svåra grejerna. Bara när man jobbar på. Som tanken är idag. Ja och det blir P4. Det var länge sedan jag hörde hemma i P3 eller gud förbjude i någon av reklamkanalerna. Det blir för mycket yta. Jag måste in under ytan i allt annars kan det vara. Annars har det inget värde. Men ja jag vet vi är olika. Måns Zellmerlöv och buskis och dansbandsmusik gillar andra. Inget fel med det. Det finns inget högt och lågt med det. Bara olika. Och olika är bra.
Ja och just där tog tekoppens beska innehåll slut. Bara bergamottsmaken dröjer var i min gom. Det gör den ett tag till. Nu när jag slår på radion och köra för framtida segrar eller hur det var.