Elton ringer precis innan jag skall gå och lägga mig. Vill komma upp och vinterfiska. “Dra åt helvete säger jag”. “Här vinterfiskas ingenting!” “Åk till Kiruna din fiskmördare”. Ja och det gör han kanske meddelar han lite buttert därifrån London. Dessutom har jag inte tid med numera ganska vältränade pianoklinkare just nu. Han i turneform nämligen. Han får komma upp i sommar. När han är i Uppsala och spelar. På väg mot Norge och norrmän. Då kan de få stannas här en stund. Kanske sjunger Pavarotti, Koltrasten, en stump för honom då.Knäcker honom musikaliskt. För upp honom till himlen.
Hur som helst skvallrar vi lite. Så nu vet jag allt om nöjeslivet i både New York och London. Som om jag ville veta det. Det är bara champagnen jag vill åt. Bara den och inget annat. Inte ens stålarna och bilarna intresserar mig.
Brorsan fyller 66 idag. Men det är ju ingen ålder på en häst brukar man ju säga. För min del är jag glad för de sju åren jag har kvar dit. De som brukar gå fortare än man vill. Han fyller och man pustar ut, “det är långt dit för mig”, sen är man där själv innan man ens hunnit blinka. Farsan dog vid 70. Stenbäck när han var 59. Man blir nojjig om man tänker på det där. Hurra hurra för brorsan i alla fall.
Vi har tydligen fått 4G här i Lo(o)s. Kan man tänka sig. Ja det måste man ju testa. Ha som reservlänk åtminstone. Fast ADSL linan har nästan aldrig gått ner. Nästan. Men nu kan den alltså göra det. Som vanligt utlovas hejdlösa hastigheter på 4G. Ja det brukar ju bli som det blir med det – i verkligheten. Men hoppas kan man och bör man. Rätt vad det är så blir man förvånad och överraskad av att reklamen verkligen pratar om verkliga saker. Men fan trot.
Jag vaknar såklart för tidigt också denna morgon. Halv sex. Vet redan när jag går och lägger mig igen efter att ha tömt blåsan att det inte kommer att gå att somna om. Huvudet snurrar av tankar och jag är för sugen på att komma igång. Men ligger kvar till sju ändå. Frasse kommer och lägger sig bredvid. En rest från en tid när bara jag dög. Sen jobb i Gävle, borta under veckorna, och man dög inte längre. Svikare har ingen plats i katters värld. Men ibland då, som den här morgonen, glömmer han bort sig. Börjar bli gammal och virrig nu. Som mig. Lägger sig nära. Vill känna närhet från en själ som vill väl.
Ibland skulle man bara vilja ge upp. Sätta mig ner och inte delta längre. I bästa fall ha ett bröst att luta sig emot som tröstar en hela vägen upp på banan igen. När ögonen som säger “jag känner andra som är bättre än dig” och “din historia och ditt liv är inte är intressant längre”, “Lyssna nu på min”, finns där nästan jämt. Ögonen. Dödblicken. När du aldrig kan hitta ett par ögon som säger att “du är bra” utan att tveka. Inte “bäst”, det finns för många Måns Zellmerlöv i världen för att begära det. Men “bra”. Det räcker.
Men man vandrar på såklart. Vad skall man annars göra? Trött viskar man “älska mig som den jag är” men vem skall hörsamma det. De där ögonen som inte längre ser dig? Kungen? En okänd man du möter där på gatan? En psykolog? Nej de har alla sitt. Man är själv precis som alla är själv. Man måste leva med det. Försöka klara att leva med det.
Men det blå är min vän också. Ensam är jag men kräver också ensam. För dålig människa för att inte finnas där kanske. Eller också handlar det bara om att man hela livet befunnit sig där och stannat kvar av gammal vana. Det är ändå det där jag gjort mina storverk. Ja de som bara är storverk i mina ögon såklart. Vem skulle bry sig om att orka titta närmare? Men det räcker för mig ändå. Jag klarar av att leva ett liv i det där. Om jag får finnas i mitt.
Men nog är tanken på att bara ge upp frestande ibland. Ändå gör vi ju sällan det vi människor. De flesta av oss ger inte upp. Jodå vi ändrar riktning i livet. Jag har en klipphylla på berget här ovanför som jag kallar vändpunkten. Ni kan ge er fan på att riktning ändrats där alltid. Ensam och själv såklart. Ingen hand att hålla. Men den stora skillnaden de där gångerna mot när man ger upp är att riktningsvalen oftast får en att växa. Ja det är konstigt. Det känns ju tvärt om när man gör de där riktningsändringarna. Som om man förlorar. Men går det några år fattar man att “ja jävlar. det där var det bästa jag gjort”. Alltid är det så. Att göra är alltid bättre än det passiva följandet av strömmen. Ingen annan gör det åt en dessutom. Man måste göra själv. Ge sjuttsiken vad de tvådelade tungornas människor säger och vinna i sitt eget liv. Försöka fortsätta på den där krokiga och backiga vägen som är en liv.
Så jag ger nog inte upp idag ändå. Det känns inte som om det är dags att byta riktning heller. Men kanske är det det imorgon. Vad vet man om sånt idag. Ja man kanske till och med är beredd att ge upp imorgon. Jag tänker i alla fall inte oroa mig för det just nu. Tänker du!?