Ta fram. Korka upp. Idag är det vårdagjämning. Ja det är sant. VÅRDAGJÄMNING. Sen är det ett faktum att solen går upp före klockan sex också idag för första gången i år, 5:58 här i morse. Låt vara att det kommer att vara mörkare vid elva idag (om du är uppmärksam så märker du) när vi har den partiella solförmörkelsen, men det är ändå bara en upplevelse under en kort tid. Solen blir synlig igen. Bara för att få känslan klar för sig. Den 28/2 gick solen upp 7:02. Va!!!! Ja jag sa ju det – korka upp Champagnen.
Jag har ännu en anledning att fira. Äldste sonen kommer hem några dagar från lärdomsstaden och matematiken. Alltid lika trevligt att ha båda hema. Fast de är ju vuxna nu. Lever egna liv. Så Champagne alltså.
Sen har ni väl inte glömt bort att att ha olikfärgade strumpor på er idag? Omaka. Just för att idag signalerar vi att vi tycker att olika är bra. VIKTIGT.
Sen är det ju fredag. Bara det en anledning att fira i sig.
Ja förkylning på 8/10 idag. Fick stappla i säng vid elva tiden igår kväll för den stora tröttheten med den tillhörande yrseln slog mig till backen med full kraft. NEJ jag har inte tid med det men när signalerna är sådär tydliga lyssnar också jag på min kropps signaler. Jag är bara halvdöv. Ja just nu vet hela jag att det behövs vila. Men snart, inte än.
Så jag sitter här på kontoret och snörvlar och mår som man gör när man är riktigt förkyld. Men jag förtjänar säkert den här förkylningen. Den är nog högsta vinsten på det stora ocoola gubbar lotteriet som hålls varje år den här tiden.
Helgen skulle ha blivit studio om jag kunde. Om det inte krävdes jobb. Jag är glad att jag känner det där suget igen. Den där känslan har hållit sig borta ett tag. Men jag har låtar till ett nytt album (ja ja ja ja det låter pretentiöst), eller låtar till en samling (låter bättre), och borde göra något åt det. Varför album/samling? Jo för det är det billigaste sättet att publicera sin musik på. Man borde liksom ha kommit till en tid när man kan distribuera låt för låt men det har ingen råd med. Kostar mycket mer. MIna drömmer är inte till salu som väl kan sägas är min återkomst till musiken efter decennier i mörkret, släpptes den här tiden. Blev till och med fysisk. Konvolut och CD. Ja jag skickade till och med runt den i ren yrhet över och glädje över att göra musik igen. Naturligtvis varken uppmärksammades eller spelades den. Utom av mina elever då. De där i Gävle. När en kollega berättade om elever som hade den i öronen när de gick till skolan på morgonen blev jag stolt och lycklig och jag kom ofta in i klassrum där den spelades.
Förresten. En liten kille sa till K här på skolan. “Är det inte cool att vara gift med en hårdrockare, en som finns på Spotify…(stora ögon)”. mmmmm svarade K gissar jag. Hon som är mest drabbad av det ocoola i min personlighet. Hans högstadiebrorsa “hade spelat mina låtar jättehögt” hemma kvällen före. Japp han hade fattat precis. Jättehögt skall de spelas. Eller helst extremt högt. Som när det tillverkas i min studio. Det skall tjula i öronen när man lyssnat klart.
Ja när jag gör ett album/samling så blir det såklart inte en efterföljande turné med tidningsintervjuer och radio. Men jag är nöjd med min musikkarriärs nivå. Jag behöver inte mer än så här. Skulle jag önska mig en hit så skulle det säkert bli Hälsingland som blev den hitten och sen skulle jag få gå omkring och skämmas resten av mitt liv över låtjävlen. Hatar den verkligen. Den är lika inställsam och banal som Stockholm i mitt hjärta som jag också nästan alltid kräks över när jag hör. Snacka om banala och inställsamma låtar. Man skulle kunna tror att de blev skrivna i Järvsö eller Ljusdal båda två.
En gång för länge sedan, i forntiden, när alla som säger att de gillad hårdrock idag när de var unga, egentligen gillade dansmusik, kom det fram några småkillar från Viken och Söderomsjön på en av våra spelningar på Folkets Hem. De diggade mitt solo. Ja det jag inte tyckte det var något märkvärdigt med. Kanske ville de bara vara snälla. Eller få igång en diskussion. Var riktigt efterhängsna hur som helst. Jag ville hellre att flickorna sa det. Och stod där såklart. Men de stod och trånade hos dansmusikerna. Oftast. Ja och sånt där sa ju ingen annars. Det var dansbandstid. Så jag blev glad. Vi pratade musik. Men det här var ju bara småkillar. Småkillar som varken var sångare utan orsak eller gillade trastar. Jag hoppas bara att det där solot var det som fick dem att klinka vidare. För börjat spela det hade de precis börjat. Ja med tanke på att vi alla är små rostiga kuggar i han/hon/det/guds maskineri som hör ihop. Vi rostiga stödjer de mer guldiga. Man kan vara nöjd med att vara en sådan också.
Det finns människor som inte kan förundras över en blomma. Som inte för sitt liv kan tycka en blomma är märkvärdig. Som tycker att blommor de finns där för dom. Att riva åt sig och sätta i en vas som prydnad. Som fint. Inte fundera mer på det. Liv och sånt. Om det inte är deras egna, eller deras närmaste liv. En partiell solförmörkelse är såklart inget för dessa människor heller. Inget av livet fantastiska mysterier är det eller kommer att vara det. De har helt enkelt inte fattat vilken magisk värld vi lever i. Där universum finns i en liten blomma och där vår närmaste kamrat i rymden, månen, idag ger sig tillkänna på ett sätt som den sällan aldrig annars gör. Man kan fortsätta med sitt. Se kattklipp på fejjjan, eller också kan man förundras över att man får leva i en värld och en tid som är så underbart fantastisk och underbar som den värld och den tid vi faktiskt lever i. Ja, jag har olikfärgade strumporna på fötterna idag. För att jag är “olika”, vill vara det, vill att andra skall vara det. Därför får man såklart skippa det där med solförmörkelse och sitta på fejjan istället om man vill för min del. Själv kikar jag såklart ut vid elva. Förundras.