En råbock stirrar på mig genom dörren när jag går ner och fyller pellets för natten. Den står där när jag går upp från källaren också. Stirrar. Som en vålnad. Som mitt öde. Jag tänker på Harry Potter. Patronius eller vad den hette. Känner mig utpekad. Kanske utdömd. Den vill mig inte väl här i natten den där råbocken. PÅ dagen något annat. Nu ett stirrande monster utanför dörren. Den reagerar inte ens när jag låser dörren. Bara stirrar vidare. Stilla. Väntar. Kommer snart och tar mig.
Vårdagjämning har övergått i skön tid. Nu vägen fram till midsommar. Skira gröna blad och romantik i luften. För visst känns det så. Från björkars löv som musöron fram till midsommar och mognad. I alla fall för oss romantiker är det sådär. Det går inte få nog av den där tiden. Man vill ta in och bevara. Examensglädje och bröllop. Oro för framtiden och förväntningar av dagar som man inte vet något om. Ja hänryckningens tid. Kan det sägas bättre?
K sover på soffan ikväll. Snarkar. Jag är vaken. Men tröttare än någonsin. Helt däckad egentligen. Borde gå och lagt mig efter kvällshamburgare. Men antagligen för trött. Javisst kan man vara det. För trött för att orka sova. Det går liksom inte. Tittar på en deckare på Netflix, tittar på en bit av Skavlan, tittar på The Team. Gillar The Team. Kanske deckarserien. Provar något mer avsnitt någon annan dag av den. Sen slut så. Man måste bestämma sig för om man vill se en långfilm eller gå och lägga sig. Ett enkelt val. Men fylla pellets förts då såklart. Under eldningsäsong följer det tandborstningen. Inte för att det behöver fyllas pellets två gånger när det är såhär varmt utan som en slags säkerhetskontroll. Japp kontrollmänniska är jag. Speciellt när det gäller eld.
Bergfinkarna kom idag med bofinkar och lite andra lösa varelser. För mig innebär det vår på riktigt. Ja det är tidigt. Men det brukar jämna ut sig. Man kan ändå hoppas att det inte gör det. Att det bara rusar upp värme till oss och att allt det visa bara smälter bort och ger oss bar mark att vandra ut på. Återupptäcka det som varit oss fördolt som ett gammalt par som inte setts på länge återupptäcker varandra i skön älgskog.
Att bestämma sig för att dra iväg är en speciell känsla. Bor man tillsamman med någon så måste man vara överens om det. Är man överens ja då finns det ju inget som hindrar egentligen. Man kan flytta var som helst i vår ålder. Vi har inget som binder oss någon endaste stans. Blekinge kanske. Söderhamn. Skåne. Göteborg. Långhed. Ja jag älskar Hälsingland. Hälsingland som ett ankare runt min ena fot. Det är K’s fel som tog mig hit igen. Hon har frigjort sig. Jag har stoppat ner rötter. Jag tror att jag vill dö här. Nonsen såklart. Jag har alltid bott där min hatt har legat. Det har aldrig varit svårare än så. Människorna har aldrig varit ett problem De finns hur många som helst. Jag släpper ändå aldrig någon innanför mina skyddsmurar tillräckligt mycket för att sakna någon. Den stora sorgen såklart. Men gör enklare att dra. Men praktiska saker såklart. Jobb och bostad. Eller försörjning och någonstans att bo. Det är inte samma sak. I realiteten handlar det om att få sälja huset. Göra sig fri. JAG ÄLSKAR DET HÄR HUSET. Ja den här kullen. Just därför måste vi dra. Man kan inte låta ett hus hålla en fången. Det materiella kan inte få övertaget. Det tror jag på. Det är dags att ge sig av. Någonstans. Ta den tid det vill. Hus ut på blocket som nummer ett.
Men jag är alltså dödstrött. Ingen klocka skall ringa imorgon. Jag vaknar när jag vaknar. Tyvärr oftast för tidigt. Ja det brukar bli så. Men då får det bli så. Jag skall jobba. Göra klart en etapp. Sen lugna ner. Köra igång sen igen. Kanske når jag Smågan by imorgon. Blåbärssoppa. Eller nästa dag. Nyponsoppa. Delmål är viktiga.
Men nu läsa och sova. Svårare är inte livsvalen just nu
ps Det häftigaste med solförmörkelse är egentligen att det tar så jävla många år innan nästa. Man ser antagligen ingen mer i sitt liv. Man får låta andra som kommer efter en uppleva dem. ds