Kvart över elva. Tänker ge mig snart. Ja jag förtjänar en stunds längre läsning ikväll. Trött. Behövde egentligen sitta fullständigt naken som han/hon/det/gud skapade mig med blomkrans i håret och barbacka på en vit lugn häst med lång i vinden fladdrande man som sakta, sakta vandrar fram efter en Portugisisk sandstrand där vågorna bryts några meter ut och kommer forsande in under mig och sköljer över hästens hovar där jag sitter tryggt på hästens rygg. Ja det är det jag behöver. De där vindarna från havet. Bruset från vågorna när de rullar upp på sandstranden och drar sig ut igen. Skrattet från de morgontidiga fiskarna som ger sig ut i sina båtar en bit längre bort. Men vi rider inte ända fram dit. Nakna ocoola gubbar skräms i sin nakenhet. Varför är oklart. Så istället ut, rakt ut i havet, rider vi. Tills vattnet omsluter oss. Hästen och jag. Och jag flyter av hästryggen och ner i det varma vattnet och min vita häst och jag badar tillsammans i den sommarvarma Atlanten. Har ingen brådska. Njuter. Morgonbad. Så tillbaks till stranden igen. Några morgonpigga tyska turister ute efter de bästa platserna hälsar och stirrar ogenerat. Men hästen och jag vi bara rider lugnt vidare. Vi bryr oss varken om de turistande eller alla de andra. Det är bara vi.
Sen upp för den branta stigen mot huset som vi hyr en månad. Där hon väntar. Kvinnan som jag älskar bortom allt förnuft. Hon som ännu inte har vaknat utan ligger där och sover på en balkong där vindarna har fritt spelrum till lek i hennes hår. Klockan är nämligen inte mycket. De flesta sover. Jag är en av de få som är vaken. Så jag släpper hästen i hagen. Ger den lite havre. Det uppskattas. Går in. Sätter på kaffe. Fortfarande naken skär jag en färsk ananas i skivor. Häller upp nypressad juice gjord på apelsiner från grannens apelsinodling. Brer några smörgåsar med den godaste osten som går att hitta i Lisaboa tjugo mil norrut. Spårvagnen som ta oss upp för backarna dit blixtrar till i mitt huvud. Förbleknar. Tomater. Färska. Från torget nere i byn. Ett ägg från grannen ute vid vägen. Hon rund och snäll och glad med bara en framtand som snart skall ramla ur den med. Sen en blomma i en liten vas och allt på en blå bricka av trä. Kaffe malt på bönor från Afrika. Man nästan känner lukten från odlingen här i vinden. På morgonen är kaffedoften som en kärleksförklaring till livet. Det passar den här morgonen. Häller upp i två koppar. Kaffe behöver också jag. Frukost, nej, inte idag. Sen går jag upp med min bricka. Till henne som sover. Till henne som jag älskar. Hon som också snart skall vakna till en ny dag tillsammans med mig.
Men sådär blir det såklart inte. Istället får man gå ner i källaren och fylla pellets. Men livet är ju sådär. Det är ju så mycket man vill. Och det är nu ändå bättre att man vill saker än om man inte gjorde det. Efter det återstår bara godnatt .