Jodå har varit vaken en stund. Fyllt pellets och fågelmat. Ja gjort allt det där andra som hör en morgon till. Läst Svenskan såklart. En moderattidning. Men om man skippar ledarsidor och debatt som har den tydliga blå färgerna drypande över sidorna som en sjukdom så är den bättre än DN. Tycker jag. En del gillar DN för kulturen som anses bättre där. Men jag läser inte om det. Det som finns där vill jag göra själv. Inte läsa om. Läser på en platta såklart. En stor en. Det fungerar förbannat bra.
Petter idag alltså. Man får unna sig de där stunderna som har möjlighet att lyfta. Gör de inte det så får man i alla fall komma bort från kontoret en stund. Jag tar alla chanser att lyssna på människors historier. Det behöver inte vara upphöjda som Petter. Jag lyssnar gärna på de vanligas historier också. Nästan hellre. Därför att de är detsamma som de upphöjdas. Det finns ingen annan skillnad än mediebevakning och mediebild.
Jag har en saying på väggen av Mahatma Gandhi
First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win.
Efter fjorton år eller ett helt liv är jag någonstans i “First they ignore you, then they laugh at you“. Det känns långt till “then you win“. Man kan bli deppig över dylikt såklart. Eller jobba vidare. Igår släppte jag min nya modul Frankfurt RS-232. Jag borde kanske fira det. Klappa mig själv lite hårt och manligt på axeln och säga “Duktigt Åke, du gjorde det igen. Bravo!”. Men gör inte det såklart. Jobbar vidare så att de där tankarna inte tar fäste. Trycker undan en sorg som inte heller får ta plats. Inte nu. Sen.
Jag har en Marshall förstärkare stående här i studion. En topp och en fyrtolva. Köpt för att det fanns en liten liten tanke om att kanske ge sig ut och spela igen. Men också för studion såklart. Borde sälja den. Borde sälja mer av de saker jag har där i studion. Släppa det där för evigt den här gången. Ett litet mixerbord, ett ljudkort, en mick, en dator och en gitarr är vad jag behöver. Jag slutar nog aldrig att göra musik igen. Det finns mer som måste ut där i huvudet. Till vilken nytta då kan man såklart fråga sig. Men på något sätt hedrar det där den där snubben som var jag och som satt där i ett gammalt hus i Edsbyn på sjuttiotalet och spelade timme efter timme. En som verkligen ville bli rockstjärna. Ja jag vet att det låter löjligt såhär årtionden efteråt. Idag skulle jag betala för att slippa. Men då var det annat. Kanske var allt det där bara ett stort “SE MIG!“. Kanske var det så enkelt. Men jag gick till Träförädlingen som verkmästarens son varje dag för att kunna spela den musik jag ville spela. Det var inte alltid lätt att vara verkmästarens son. Det man inte kunde kasta på verkmästaren själv kunde man med enkelhet kasta på sonen. Musiken gjorde allt det där överlevnadsbart. Utan viljan att spela hade jag iof aldrig hamnat där heller. Jag glömmer såklart aldrig chefens, Järvefelts, utskällning. Om hur jag svek min far genom att hoppa av skolan. Det osade svavel om den utskällningen. Noll respekt. Men det fanns aldrig, ALDRIG någonsin, en tvekan om att jag valde rätt. Inte då och aldrig någonsin senare. Naturligtvis fanns det ingen i min familj som kom och lyssnade på en spelning. De andra hade alltid någon som gjorde det. Kanske ökade det bara viljan att bli rockstjärna, “SE MIG!”.
Men den kan väl få stå där och damma ett tag till den där förstärkaren. Den har inte blivit startade ens det här året. Kanske har en musfamilj byggt bo i högtalarna. Symbol för ett annat liv är den ändå och hur somhelst. En annan tid. Ja en helt annan tid. Men egentligen var jag precis samma person då som nu. Olika projekt, javisst. Men samma vilja att realisera dem. Nä inte blev jag rockstjärna. De flesta blir inte det. Och visst kunde jag ha hoppat på dansbandssvängen och levt på det där med musik. Men det är liksom inte jag. Jag är inte till salu. Inte nu och inte då. På gott och ont. Ingen lever på stolthet allena. Det har mer än en indian fått erfara och det gick ju som det gick för dom också. Men jag brukar tänka på Lim-Johan och alla som säkert hackade på honom som en särling under hans liv. Vem minns dem som hackade på honom idag?
Nej nu skall jag packa lite varor som skall ut i världen. Sen är det snart dags att ge sig av mot centralorten. Den jag aldrig lyckats göra till min. Än mindre än vad Lo(o)s har blivit det. Livet rinner vidare som en strid fors. Om det nu är vår här och nu så har den här vintern varit den kortaste i mitt liv. Ja de blir så med allt i den här åldern. Snart sextio och ännu inte vuxen. Ja jävlar. J trodde jag snart skulle fulla femtio sa hon i helgen. Ett nästan tioårsavdrag på åldern. Det tackar man för. Hon har träffat mig tillräckligt många gånger för att ana sig till de snart sextio. Men ålder är ändå bara siffror såklart. Siffror som säger hur man ligger till i förhållandet till när livet börjar på riktigt, sådär man förhåller sig till ålder som ung, och i relation till hur många år man har kvar att göra de där grejerna man älskar innan allt är över, som man ser på ålder när man befinner sig där jag är. Men den går snabbare tiden. Ett år rusar förbi och ersätts av ett nytt. Man börjar också ana att de kommer att göra det också efter att man är borta. Ja och man kan ta den tanken lite med ro också. Kanske är det det som är den stora insikten som innebär att man till slut verkligen är vuxen. Vad vet jag? Jag är ändå bara en ocool gubbe fån Lo(o)s.