Det är jag och en Riobiograf full med kvinnor. Ja männen är inte många. Jag och några till. Petter tilltalar tydligen kvinnorna. Ja jag fattar ju inte. Men å andra sidan har jag aldrig förstått mig på kvinnorna. Inte ens varit nära att fatta. Det är väl så för somliga av oss.
Närljus bjussar på vegetarisk klämma och Loka. Det är första gången på en sådan här tillställning som det har funnits vegetariskt. Då räknar jag inte bara Ljusdal. Plus på det. Många plus.
Men Petter levererar inte. Det är skåpmat för 45K han har att komma med. Jag har saker att lära honom, det är jag säker på, men alltså inte han mig. Men jag är också säker på att allt det här går hem hos kvinnorna i alla fall. Deras trånande blickar säger mig det. Han kan säga vad som helst och det fungerar. Lika säker som jag är på att en upphöjd som Petter inte skulle lyssna om jag försökte berätta om verkligheten. Den vi andra lever i. Så jag försöker såklart inte med det. Han kommer i alla fall inte med en massa pekpinnar, en stadsmänniska som skall lära lantisarna, då hade jag gått mitt i. Inget sånt. Där får han plus.
Så jag dryper av hemåt igen. Träffar ingen jag känner och pratar bara kort med en arrangörsrepresentant. Jo jag är verkligen en varg utan flock på de där tillställningarna. Hör inte till någonstans. Jag har varit för länge i mitt eget huvud nu. I ögat. Snart sitter jag fast. Kan inte ta mig ut. Ja jag vet att det ju inte är bra. Men vet inte någon lösning på problemet heller. Jobbar hårt så tänker man inte på sånt där. Lösningarnas lösning.
Jag får i alla fall med mig halstabletter hem. Jag lovar. Det här blir de sista. ja ja måste ta nya tag med det där också. Hela skiten. Beach 2015 snart. Blir svårt att hinna komma i form till dess. Fast inte heller det spelar ju egentligen någon roll. Inte om man är osynlig. Det finns fördelar med allt.