Organiserar om eller rör till

Så är den 25’e mars också snart avklarad. Löningsdag för somliga. Belöning för en månads slit. Andra får vänta till den 27’e för att testa sin uthållighet. Båda grupperna har snart överfört merparten av de där pengarna som ramlat in till de som säger att de är mer behövande men som såklart egentligen inte är det. I alla fall inte de som får stålarna i slutänden. Men giriga är nu ändå giriga. Per definition liksom.

Jag får ingen löning. På de här firman kör vi med att glädjen att få jobba här är löning nog. Att man skall vara glad också om man man får putta in pengar. Allt ihop är ju ändå som ett stort Gröna Lund ändå. Sexton timmar om dan. Åkband köpes varje år. Men heter såklart förlust när man driver firma. Men sak samma. Också friheten har ett pris. Man skall inte tro annat.

Jag ägnar eftermiddagen åt att frigöra bordsyta. Nu hänger korten på en skena framför fönstret istället. Kanske blev det bättre. Ja bara häften där ännu. De ligger i alla fall inte på bordet längre. Gissar att det blir fullt med grejer i alla fall där också snart. Det där med att ägna livet åt att gräva en grop låter inte så dumt. Man borde gett sig på det istället. Färre lösa delar i en grop. Men säkert andra problem. Man skall gå i ett par skor som tillhör den man skulle vilja vara innan man förkastar och gnäller. Fast det är klart man kan gnälla ändå. För att gnälla.

Men en bra dag. Ja jag är bortskämd med bra dagar. Alla dessa bra dagar. Ja med några undantag. Vore konstigt annars. Men kanske lurar jag bara mig själv. Börjar man fundera kan man hitta en massa dåligt med också den här dagen. Men vafan jag bestämmer ändå att den är bra. Kanske inte bäst. Men definitivt inte sämst heller. Av dagar i livet alltså. Det är rätt enkelt. Också blå dagar. Om man gillar sådana. Jag gör det.

Petter berättade en sak som fastnade idag. Hur han blir nedskriven av den kände kritikern. Gång på gång. Åsikter. Man får skita i dom. Ja lyssna kan man väl såklart. Men inte gräva ner sig för mycket över att andra tycker de man gör är skit. De är ändå alltid precis de människorna som höjer en till skyarna när det sen går bra. “Skojade bara”, “Menade det inte”. Man kan gått be dem fara åt helvete från första början.

Vill du ha lite gamla kläder som Greta Garbo har burit har du chansen nu. Buda och ropa in vet jag. Vad sägs om ett fläckigt förkläde. Jag fattar såklart inte alls det där. Jag kan inte tänka mig en enda levande eller död människas gamla kläder jag skulle vilja ha. Einsteins kalsonger. Att visa upp för… ja tänkte skriva vännerna… men nån. Fattar liksom inte varför jag skulle bli lyckligare av det. Eller Lennons gitarr. Jaha en gitarr. Men Lennons? Inte våga spela på den för att den var hans. Fånigt. Fast jag skal inte lägga mig andras intressen. Alla har sitt. Ja mitt.

Men snart neon. Avgaser. Rusande människor. Blasieholmen, fotografiska, moderna. Ja sushi också. Troligen på Drottninggatan. Kanske Fjällgatan och Herrmans med.  Men lågbudget såklart. Alltid lågbudget i den här familjen. Innan de tvåhundra miljonerna dollar finns på kontor. Då kanske inte lågbudget. Fast vette fan.  Men en liten reset blir det där besöket. Stockholm hjälper mig upp till ytan och får mig att uppskatta det jag har. Men jag skulle kunna sitta i veckor på tunnelbanan och spana in och fantisera om människorna. Eller göra det på centralen. Eller på plattan. Skulle kunna stanna för det. För att se på människorna. För att försöka utröna var de skall. Vilka som väntar på dem. Vad de tänker. Försöka fatta att de i sina huvuden har samma röra av tankar som jag har i mitt. Ja jag älskar det där. Bensin till fantasi. Eller el. Vindkraftsel.

Fast det är hög tid att jag ger upp för idag. Nio grader kallt ute. För våra synders skull. Men hör årstiden till. Det skall vara såhär. Det är ändå varma dagar. På Söndag skall klockan ställas om. En timme går bort. Visst är det så. Sommarmöbler ut. Ja det blir nog bra. Ja minnesramsa det där med sommarmöblerna. De riktiga får stå kvar. Har en stor isklut (“lutfisk” föreslår stavningskontrollen på det) framför garagedörrarna i alla fall så jag hade inte fått ut dem ändå. Den jag skulle ha skottat bort när den var en hög med snö. Nedrasat från tak.  Men alltså inte skottade bort. Nu behövs det dynamit för att få bort den. Eller vår. Jag tror på tiden. Man får sätta sig i solen och ha det lugnt och skönt medans den skata smälter bort. Till slut får man upp dörrarna. Ja det gör man. I bästa fall före midsommar. Så man får ut gräsklipparen. Annars får det väl bli dynamit ändå.

Godnatt!