Klockan är satt på sju. Jag vaknar sex. Ligger kvar till halv. Måste upp. Sugen. Egentligen borde man titta på det istället för ålder. Om man är sugen på att sätta igång en ny dag när man vaknar. Ja då skulle i alla fall jag bli yngre. Andra yngre äldre. En hel hög. Ja enligt den skalan. Får man välja skalorna så blir de alltid bättre för en själv.
Hösten 2001 var tuffare. Då gick jag upp och spydde bland det första jag gjorde där på morgonen. Upp kom den frukost man försökt få i sig. Sen iväg till jobbet. Ansvar för anställda. Ett halvår innan jag skickade in konkursansökan för mitt företag. Men jag överlevde. Fast ett ekonomiskt pajat liv såklart. Ja det är en livstidsdom om man inte myglar. Idag hade jag nog plockat ut mina egna rättmätiga pengar först. Men ville göra rätt för mig då. Det där jävla “rätt för sig”. Man skall skita i det. Ingen jävel som vill överleva gör rätt för sig. Bara förlorarna.
Men mornarna var alltså inte de bästa och enklaste då. Ja vi miste allt. När vargarna hade lämnat var till och med benen avgnagda och uppätna. Men värst var tiden efter. Man hamnade i en Kafkavärld som man inte trodde fanns. Jag skall inte trötta med detaljer på det. Men då fanns det inga skyddsnät för företagare. Det har blivit mycket bättre, MEN INTE bra, sedan dess.
Ja jag hade fem anställda här i Lo(o)s då. Det bor ungefär femhundra personer här. Bara momsintäkterna från företaget för staten låg på över en miljon per år. Sociala avgifter och anställdas skatter på det. Lägg till det några hundra tusen till det lokala postkontoret. Och annat. Skillnaden mellan det som sen blev Dustin och det som fann här handlade bara om kapital. Men det är såklart så lätt för någon att säga att det handla rom duktiga eller icke duktiga företagsledare. Hur argumenterar man mot det mot dom som vet. Det handlar om kapital och tur. Har man tillräckligt med kapital kan man unna sig ett gäng felaktiga beslut också och ganska mycket otur.
Men som företagare så är man medveten om den där risken. Den ingår. Ett felaktigt beslut kan räcka. Mitt beslut. Ingen annans. Mitt ansvar. Man kan försöka skylla ifrån sig på kris i ekonomin och omständigheter utanför ens kontroll. Men i slutänden står man där och är den ansvarige ändå. Jag har inga problem med. det. Bara med det som kommer sen.
För tittar man på varje liten ort så finns det ett fåtal människor som är beredda att ta de där riskera. Som skapar jobben. Jodå det finns mängder som vill. Som lunchpratar om den lilla butiken, verkstaden eller ett café över lunchtallriken. Drömmarna om ett annat liv. Men när det blir sexton timmars arbetsdag. Vardag som helg. När man inte tjänar alla de där pengarna som de glassiga tidningarna målar upp. När man får ansvaret och riskerna klart för sig. Ja då backar de flesta. Det är inte värt det. Det finns ett gott liv att leva.
Men ett fåtal, en handfull kör alltså ändå. I varje samhälle finns de. De som skapar jobben. De som de där som håller plakaten “jobb till alla” egentligen menar. Men som de inte liksom ens vet att de finns. Eller inte låtsas om. Ja för utan de där människorna, de som kallas de privata näringslivet, så kom det inte in några pengar i statskassan. Inte i landstingens och de kommunala kassorna heller. Inte en krona. Det fanns inga läkare, lärare, sjuksköterskor och inga skolor och sjukhus heller för den delen. Det fanns ingenting. Källan till stålarna hade liksom sinat. Nej en sjuksköterska kan inte vara solidarisk med samhället och betala skatt utan att först ha fått en lön. Ja och var kommer den ifrån? Jag bara frågar.
Sätter man sig och tittar utifrån det perspektivet så borde varje företagskonkurs, precis som en idrottsstjärnas skada, sätta igång samhällets alla resurser för att få ut den där jävla galningen på banan igen. Den där som är villig att ta risken och göra jobbet. Den alla tjänar p att han/hon finns där och fungerar. Eftersom det finns så få av dem borde det såklart vara självklart. Men så är det inte. Stupstock och kanonkula i kedja runt foten väntar för de flesta istället. Det är fel. Åt helvete rent ut av. Eller i alla fall obota krokat.
Men är det inte bättre att låta de som inte misslyckas köra istället. Satsa på de lyckade? Åt det kan man bara sucka. Utan misslyckanden ingenting. Ja jag skulle till och med vilja hävda att misslyckaden är bättre än framgångarna. Det är där lärdomarna finns. Framgångar är ingen konst. Räkmackan hal och bekväm att åka på. Inga djupare tankar och funderingar behövs för att åka med.
Fast skit i det där. Det kommet aldrig att hända. Perspektiven andra.
Nu tänker den här galningen breda ut sina vingar och mäktigt lyfta upp mot himlen. Ja jag ägnar dagarna åt att förändra världen. Ja och gör det i Lo(o)s inte is Silicon Valley. En dag kommer du som läser de här orden fatta det också. Minnas att du läste det här- Men alltid för sent såklart. Alltid.
ps Det blev lite si och så med det där “mäktiga” lyftet. Är man nu en ocool gubbe så är man. ds