Vinden går rakt igenom mig när jag kommer ut där utanför dörren. Som ett överljudsplan som inte ens märker att jag står där forsar den igenom mig. Jag börjar omedelbart hacka tänder. Ja jag är redan nedfrusen. Fönstret jag sitter vid på kontoret är inte det tätaste i världen. Sjuttiotals, eller kanske till och med sextiotalsfönster är sådana. Hade man sparat de gamla hade allt varit bättre. Kärnvirkesfönster. Men man ville bli moderna såklart. Då när de byttes. Inte en massa spröjs. Lättstädat och plant var modet. Som med spegeldörrarna. På med masonit bara. Nu återgår vi. Har med tid för det där städandet. Har bättre grejer. Eller också skiter vi i skiten. Ser den inte. Som Amerikanerna. Amerikanska kylskåp är de skitigaste som finns. Min erfarenhet. Vet inte hur det är med deras fönster. Men antagligen plast. De älskar plast. Bara det ser ut som trä. Ja jävlar.
Men jag känner våren. Den är såhär. Härligt oberäknelig och nyckfull. Passar mig bra. Tid för brasor i öppna spisar. Vi har två. De fungerar också om K och jag skulle vara osams. Man kan sitta vid varsin då. Sura för sig själv. Men vi behöver i alla fall inte frysa. Så länge det finns ved. Men här finns det skog hela vägen bort till Norska gränsen. Det finns så mycket skog att man borde gråta stora våta tårar åt eländet. Men man gör inte det. Skiter i det av ren vrånghet. Vrångheten kommer med åldern. Man till och med förväntas vara vrång i min ålder.
Sitter eftermiddagen med gprs kommandon. Lära mig. Planerar. Men troligen inte nästa projekt. Två eller tre andra först. Sen. Men det är bra att ha saker arbetandes i huvudet åt sig. Saker som mognar på av sig själv. I alla fall min hjärna fungerar så. Fyll på utav bara helvete. Lämna. Sen kan man hämta ut allt det där sökbart och sorterat i fina högar. Utan minsta lilla slit. Den lates utväg. Fungerar varje gång. Om man bara orkar stoppa i sig råmaterialet. Än orkar jag det. Hoppas jag gör det länge.
Jag har självdiagnostiserad namnafasi. Är rent åt helvete dålig på namn. Och det blir värre. Beror kanske på ointresse för de där namnen. Nej inte människorna. De intresserar mig mycket. Där intresserar alla mig. Men namnen. Var ju inte så bra det där som lärare. Slet mycket med att lära mig namn. Men de ville ut ur huvudet lika fort som de försiktigt fäste. Som om min hjärna inte vill ha en massa namn där. Tycker namn är löjliga. Jag vet inte var den har fått det ifrån.
Men det är som alla idag. Som Petter igår. Man skall börja med att förklara att man har en bokstavskombination. Petter nämnde ADHD inom tio sekunder. “Ursäkta. Jag är inte som andra”. Jag skiter väl i det. Jag gillar när människor är annorlunda. Det är dom som är lika varandra jag har svårt med. Dom som inte sticker ut. Dom syns ju inte. Finns liksom inte. Man är rädd att man stampar på dom av misstag. Det vill man ju inte. Jag skulle inte orka med att leva i en värld av “normala”. Är inte det högmod så det räcker och blir över förresten. “normal”. Vem fan kan anse sig vara det. Är det inte ett tydligt tecken på att man är ganska skadad om man anser sig vara det.
Det bästa med kylan är att bilen startar bra. Behöver choke. I värmen behövs inte choke men det tycker bilen. Blir segstartad. Inte nu alltså. Måste göra något åt det där också. Lämna in. Jag har bytt luftfilter. Det hjälpte en dag. Finns det flera att byta? Vad vet jag. Bilar intresserar mig inte annat än som en sak som tar en från A till B och helst tillbaks till A. Om man vill det. Annars går det bra med B. Assistansförsäkring. Falck. Den bästa investering vi någonsin gjort.
Har kraschat en ny bil in i en älg en gång. Hade gått drygt hundra mil. Blev skrot. Jag klarade mig. Centimeter. Tiondelar. Jag brukar säga att jag aldrig har tur men har det såklart. Den där gången till exempel. Går ur. Det spöregnar. Natt och därför nattsvart. Känner att jag är blöt. Regnvatten eller blod. Vet inte. Kan inte se. Ringer SOS. “Är någon skadad?” Ja jag vet inte. “Då kopplar vi till polisen”. Borta innan jag hinner funder a klart. “Polisen!”. Ja jag har krockat med en älg. Jaha vart då. Jag berättar. Då skickar vi en jägare. Hej. Sen står jag där. “Är det någon skadad?” Ja jag vet inte. Ingen verkar bry sig. Man kanske måste jaga upp sig för det. Inte prata lugnt. Jag låter alltid så jävla lugn. Är det. Så jag står där och väntar en halvtimme. Ringer bärgare. Blöder jag? Inte vet jag. Kan stå upp i alla fall. Det gör inte ont. Ett gott tecken. Älgen dör i diket bakom mig. Jag ser inget. Men hör. Sen kommer jägaren och hans kamrater. Jag får värma mig i en bil. Tills bärgaren kommer. Åker in till mitt boende i Gävle. Duschar av mig glaset. Men hittar glassplitter i öron och på andra ställen veckor efter. Men tur såklart. Tur som en tok. Inte min tur där. Men kanske nästa gång. Vad vet man. Leva mens man kan. Ja det gäller att göra det.
En gång spådde en man mig i Alfta att jag skulle krocka med en älg. Kaffesumpen sa det. Jag skulle passa mig sa han. Dom andra fick höra om kärleken. Inte jag. Kanske var det det där han menade. En smäll med en älg på gamla E4’an utan för Gävle. Eller också hittade han bara på. Vad vet jag? Fick rätt ändå. Väntar man tillräckligt länge uppfylls väl alla profetior. Låter rimligt.
Men Uppsala följt av Stockholm imorgon alltså. Sonen kliver av i lärdomsstaden. Han har sitt. Tentor. Finns det någon som frivilligt vill göra tentor. Inte jag i alla fall. Har inte gjort någon tenta sedan jag lämnade samma stad 1984. Ja, för just Stockholm. Tänker inte göra en enda tenta till heller. Ja och det är skönt. När man skrev de där tentorna var man så slut när man kom hem att jag bara satt. Urlakad. Helt tömd. Heldagskoncentrationsövningar. Med rökpauser. Ja en del pallade med att festa på kvällen efteråt. Jag skulle bara ha somnat. Tuppat av. Men då är ja ju också mer för att lukta på blommor under korkeken än för tjurfighterna. Varje klarad tenta var en revansch och egentligen tittade jag förvånat på. Hur i helvete gick det där till? Det sa de inget om på Celsiusskolan. Att man kunde. Är jag något jag tycker så är det att man skall inte få gå ut ut nian innan man kan bevisa att man verkligen tror på sina möjligheter. Skitsamma vad man har för betyg. Det spelar ingen roll. Men det där att tro på sig själv. Det där att veta att det finns en hel värld som väntar där ute på just mig. Ja det borde alla känna. Och om inte få lära sig det. Innan man börjar livsresan på riktigt skall man ha det i bagaget.
Men jag har såklart inte tid att sitta här och skriva “joll”. Ja det heter så i Edsbyn. “Joll”. Bonnigt. Men dom är ju bönder där. Vill vara. I alla fall bandybonniga. Jag går in på “Ovanåker” nästan varje dag i Hälsingetidningar. Men tomt är det. Till och med Ljusdal verkar vara ett ställe där det händer saker av oanade omfattningar i jämförelse. Men enligt Hälsingetidningar inte i Edsbyn. Man kan bara hoppas att det beror på bevakningen. Annars blir jag besviken. Jag tror det där unika finns kvar där fortfarande i människorna. Men “pratarna” har tagit över istället för “görarna”. Man dör då. Om man inte vågar misslyckas längre. Om man vill men inte realiserar. Man kan älska hur mycket som helst. Men jag hoppas att allt det där ändå händer under ytan. Att det mullrar och att liksom skjuter nya skott och blommar igen. Men jag åker inte ens in vid norra rondellen längre. Finns inget kvar. Ser lika ut som förr. Ja samma sak som 1978 när jag stack. Jag ser ingen skillnad. Borde man inte det. På så många år. Jo Huberts korvbar är borta. Den enda skillnad jag hittar.Men ser dåligt också såklart. Den man älskar agar man. Ja du lilla Edsbyn… Min enda länk tillbaks är som gravägare till 2037. Tänka sig. Ja det är väl lite som att vara hemmansägare det också.
Men slutjollat då. För idag. För några dagar. Eller i alla fall till på Söndag. Om man orkar skriva något då. Eller orkar skriva något alls mer. Det vet man inte heller. Varje ny dag är oskriven här. När det inte är roligt att spotta ur sig ord tar det slut. Om det är en eller tio som läser orden rör mig inte i ryggen. Men helvete måste sluta nu. Finns några timmar att jobba på ännu. Men det är längtan efter neon och sushi som drar i mig. HELVETE vad gott med sushi. Där ligger till och med semlor i lä. Ja till och med Vicks blå får nog stryka på foten. Sonens fel såklart. Han som tog mig med till sushibaren och sa att de vegetariska var goda. Fast sen dess. Med ankarkättingar. Trodde jag hade missat den där chansen att smaka sushi.
Så jag önskar trevlig helg här och nu. Min helg börjar om några timmar således. Hoppas du som läser det här får en riktigt god helg. Överraska någon du älskar med något riktigt härligt och skoj den här helgen. Ja, bara för att du kan. Bara för att du älskar. Bara för att du vill. Ja tycker det är roligt att göra någon annan glad. Gör det! Men ha en riktigt skön helg själv också. Glöm inte det heller. Morjens heavyrockers och andra.