En stor rovfågel störtar ner mot bilen och skriker “vänd om, vänd om medans ni kan, staden är inte för er, den äter upp sådan som er, ni hör inte dit”. Men jag parerar och håller kursen. Västerut. Siktet inställt på Finland och Ryssland och Uppsala, där vi lämpar av sonen, hälsar på alldeles för kort, träffar R och katter, där minnen från fyra underbara år i det akademiska alltid sköljer över mig med största möjliga kraft, det som kunde blivit mitt liv, om jag inte besinnat mig, det som inte längre är mitt, utan nu min sons. Men för oss, K och mig, går färden vidare.
Det tar inte lång tid att ta sig mellan Uppsala och Stockholm. De växer ihop städerna. Men pulsen liksom ökar ju närmare man kommer och när man kliver ur bilen på parkeringen utanför hotellet är man ett med stadspulsen. Helt plötsligt byggs det massor av nytt. Häftiga stora hus. Överallt. Nya broar. Var i helvete kommer alla dessa pengar ifrån? Mer än en måste tro att det finns en framtid här. På armslängds avstånd är det mesta möjligt om man står här och de flesta tycker helt plötsligt att idéer, som där hemma i Hälsingland anses vara upp i det blå, är fullt realistiska. Och jag gillar allt det där. Jag älskar allt det där. Människor, myller och bilar som tvingar sig fram. Otåliga att komma fram till nästa ställe. De som har chaufförer som blivit ett med pulsen, den puls vi nu bara besöker och kastar av oss igen när vi far härifrån.
Hotellet ligger precis bredvid det kontor jag jobbade på under åren efter Uppsala. Jävlar vilka grejer vi byggde här. Ingen hade väl sett en kontokortsterminal i Sverige. Vi byggde den första. Det första modemet som tog ström från telenätet också. Det första Hayeskompatibla modemet. En trådlös terminal för att utföra bankärende och boka resor med. Ett år på varje projekt. Man var grön såklart. Men friheten total. LEVERERA! Ja och det gjorde man. Nätter. Helger. Birger min chef litade på oss och gav oss frihet. Det var inte alls ovanligt här att man aldrig gick hem. Körde hela natten igenom och dagen efter också. Men förr nu såklart. Men det går såklart inte att glömma.
I stan myllret. Vår Sushibar finns inte längre. Den som låg så jävla bra och lämpligt till på vägen mot Djurgårdsfärjan. Som hade god Sushi. Men en ICA affär av något slag där nu. En ICA kiosk. Ja ja. Det får bli Hötorgshallarna istället. Vi uthungrade men knorrande magar. Klockan är mycket och vi har inte ätit på hela dan. Sushi som räddar själ och mage. Tack gode gud för dessa rullar.
Men man skall såklart vandra i Stockholm tills fötter värker. Så vi vandrar tillbaks mot slussen. Djurgårdsfärja ut till Moderna museet är planen. Kvinnan i kön bredvid oss. Chick och röd. Modern. Åttiofem kanske. Berättar om sina resor som guide till Frankrike. Återträffen. Livet. Man anar också ensamheten. Stockholm är också sextio procent ensamhushåll. Men en trevlig pratstund. Älskar de spontana mötena. Romanfigurerna som helt plötsligt bara står där fullt levandes framför mig. På färjan föreslår jag K att vi gör en Titanic där i fören. Men hon känner inte för att flyga över Stockholms vatten denna dag. Möjligen är det avsaknaden av isberg som fäller det där avgörandet.
Den gamla damen vandrar med oss upp till Moderna museet. Hon har årskort och skall lyssna på ett föredrag på Engelska av Hou Hanru. Jag hoppas jag är sån i hennes ålder. Om man lever. Vi skall se Louise Bourgeois utställning. Maman är fantastisk. Alla hennes skulpturer likaså. Alla olika material. Tyg, marmor, stål, gummi, ja name it. Underbart. Hennes skisser går mitt sinne förbi dock. De borde inte hänga här. Det ofärdiga. Men jag är glad att jag ser detta. En av K’s förtjänster.
Buss in till stan. Det är så förbaskat enkelt att resa i Stockholm. Men springer såklart för att inte behöva vänta tre minuter. Det är löjligt när man kommer från ett ställe där det går en buss på morgonen och en buss på kvällen. Man tar sig fram så smidigt. Vi planerar för bio eftersom vi har fribiljetter men hittar inget som känns upplyftande. Fifty shades of grey är trettio år tillbaks i tiden av underkastelse. Skiter i det, köper chips och dricka och ger oss för dan. Vi är ena jävlar på att festa vi två..
Hotellfrukost. Ja just det. Man kan bo på hotell bara för den. Visst är det så. Sen Götgatan och Hornsgatan. Ostinköp. Vi har inte råd med så mycket mer. Det är low budget alltsammans. Ja jag vill att K skall kunna handla allt hon ser. Men nu är det som det är. Till och med hotellet är gratis. Annars skulle vi inte varit här. Men en princessbakelse, en sådandär som får en att storkna av allt det söta, och en goooooood cappe vid Mariatorget. Det kostar vi på oss. Njuter av. Knökfullt med folk. Man drömmer om andra ställen vid borden runt omkring. Jag kan inte hålla mig frpn att tjuvlyssna. Ja jag älskar det här. Alla människor. Tänk om man varit rik. Kunde ha en lägenhet här och en trygg plats i Hälsingland. Det skulle göra skillnad. För livet. Men det fungerar såklart ändå också. Det måste göra det. Man får sällan allt man vill ha men har alltid råd och tid att drömma.
Vid Östermalmstorg ligger den där på en bänk. En Vicks Blå som någon tappar ur sin ficka. En fälla. För sådan som mig. Som vill låsa fast mig i det här för alltid. Göra mig till en av de ensamma som finns här. Nej jag tar den inte och för den upppackad ur plats och goda som den är till min mun.. Med uppbådandet av all min vilja låter jag den ligga kvar där på bänken. Klarar mig således. Tunnelbana mot KTH. Den gamle slitne mannen med de svarta ögonen och rullator vill att jag säger något. Pratar med honom. Men jag ler och vänder bort blicken. Är en svikare. Han stiger av vid nästa station och jag ångrar mig såklart. Jag borde lyssnat på hans historia. Fått den precis som den chicka äldre damens. Jag följer honom med blicken där han mödosamt tar sig fram på perrongen och för alltid försvinner bort ur mitt liv. Jag har svikit min plikt som medmänniska ännu en gång och är inte stolt över det på ett endaste litet sätt. För feg. Jag vek med blicken när jag inte borde vikit med blicken. Förlåt.
Tiggarna är tuffare här i stan. De ler ett leende som aldrig når några ögon mot mig när de försöker få mig att ge dem pengar och svär ramsor bakom min rygg när de inga får. “Brinn i helvete din store tjocke fan”. Det blir svårare att känna den sympati man borde känna. Ja och de är så många. Vi måste hitta en lösning på det här problemet Europa. VI MÅSTE DET!
En dos storstad. Den räddar min själ. Men visst det hade gått att stanna några dagar till. Om man kunde. För jag älskar staden lika mycket som landet. Men landsbygden måste och kommer alltid att vara min bas. Min själ behöver det lugna att grunda med. Men den klarar sig inte utan detta heller. De måste befinna sig i mitt liv sida vid sida.
Villorna i Djursholm är stora och mäktiga när vi far förbi dem. De utstrålar just det. Här bor människor som har pengar. “Men är de lyckliga?” ploppar det osökt upp i mitt huvud. Jag har inte deras pengar men jag sitter här och njuter av livet och är lycklig när jag åker förbi deras hus. Visst fattig som en kyrkråtta är jag. Antagligen skulle jag få spara i flera månader för att ens ha råd med deras dörrmatta. Men å andra sidan så finns det inget pris någon av männen och kvinnorna i de där husen kunde nämna som gjorde att jag blev till salu. Ja det saknar såklart värde för alla och en var. Men inte för mig. Historieböckerna fylls såklart med namnen på de som bor där i de där husen. Men jag kan för mitt liv inte säga att det spelar den minsta lilla roll för en sådan som mig. Jag har aldrig varit här för att bygga mausoleer över min egen storhet. Jag gör bara det jag gör Kanske för att jag måste.
På Klarabergsvägen möter vi förresten PO Tidholm. Med undergångsskyltar på bröstet och allting. Han är sig tämligen olik. Hans huvud är renrakat. Blicken stirrig. Kanske bär han mask. Men skyltarnas budskap är solklart. Skrivet i blod. “Ta dig i akt.” “Världen går under.” “Hedra din gud.” Hade jag inte en Ifåne i fickan, utan en riktig telefon, hade jag samlat bildbevis. Men av detta blev intet. Ni får tro mig.
Så hemma igen. Snöväder. Kanske borde man inte åkt hem igen. Stannat vid en varmluftsfläkt vid en portuppgång eller sökt sig ner i Stockholms underjord och dess tunnlar och försvunnit för evigt där. Saknad av ingen. Men skogen drar en hemåt ändå. Milmätaren på bilen passerar 31000 mil någonstans utanför Gävle. Av rovfågeln som varnade för Stockholm synes intet. En Vicks Blå ligger kanske fortfarande kvar som en fälla på en bänk på Östermalms tunnelbanestation. Kanske fångar den någon annan i sin livsfarliga värld av sjuka fantasier och drömmar som de brukar fånga intet ont anande missbrukare i. Själv klarade jag mig således med en hårsmån denna gång. Eller också är jag redan där. Inte en enda människa i Stockholm har antagligen ens höjt på ett ögonbryn över att vi två spenderat lite tid i storstaden. Osynliga för en dag eller två är vi. Bortkopplade från den riktiga världen. Den som finns här hemma. Där vi syns om än utan större lyskraft.
Ja jag fyller pellets och fågelmat här hemma igen bland det första jag gör. Livsviktiga delar i mitt liv båda två. Saker att hålla sig fast vid för en man i min ålder. Så man inte driver iväg rakt ut i universum. Ja, ocool gubbe. Det är som det är. Upplyft i själen efter studiebesök i storstan. Rik där inne i huvudet. Men fortfarande ocool gubbe. Men nöjd och med en go känsla i magen. Det skall förändras. Men på vägen dit hjälper en liten utflykt till för att överleva de vanliga dagarnas gång. Nästa mål Borgholm i sommar. Vi skall försöka nå ön och borgen i sommar. Konsert med UL. Kanske uppfylls det. Kanske inte. Men drömmar är bärare av längtan. Går en dröm inte i uppfyllelse finns det nya som kan ta vid. Nya som kan lova saker som skall ske där i framtiden. Kanske ske. Upplyft lever jag mitt liv vidare. Gör det så gott jag kan. Kanske också det egentligen är värt massornas applåder. Att man ändå i alla fall försöker.
