De som lider av jetlag är sannolikt de som lider av att gå upp en timme tidigare idag också. Jag är inte en av dem. Har jag sovit mina fem eller några till kommer jag upp. Och ja jag kan somna tre på eftermiddagen om jag lägger mig. Jag är inte svår på det där viset. Antar att man skall vara tacksam mot livet för det där ännu en gång.
Man är och blir den man är. Trotts allt som givits mig som inte är bra så skulle jag nog inte vilja byta med någon annan. Visst fick man en dag som en annan människa skulle man kunna tänka sig ta den ändå såklart. Men inte leva den dan som kung eller president då. Hunkarnas hunk skulle jag vara. Ytlig och skön och alla flickor skulle dåna när jag gick förbi. För en dag. En endaste dag. Är det för mycket begärt? Sen kunde jag bli ocool och nörd igen. Inga problem. De vackra människorna verkar ha ett så mycket enklare liv än oss andra alldagliga, vanliga och fula. Och det handlar alltså inte alls om att få ligga mer. Det handlar om att övertyga, om att få affärskontrakt också. Le och inga förhandlingar behövs. Enklare än prat timme ut och timme in som skall övertyga.
Men jag antar att även de vackra har sina problem. Man skall aldrig önska sig att gå i någon annans skor för man har ingen aning om hur det är att vandra omkring i dem. Går man omkring mycket i världen får man blåsor och skavsår i de flesta skor, I alla fall någon gång. Så jag ger upp den där hunkdagen. Jag klarar mig nog ändå. Man är den man är och duger man inte för en annan människa om den man är så kan man lugnt dissa personen ifråga. Kasta bort. Det spelar ingen roll om det är han/hon/det/gud själv.
Sugen på att jobba. Det är väl därför man skall låta bli att jobba ibland. Vila. För då kommer suget igen. Jag skall alldeles strax dyka ner i dagens uppgifter. Låta dem omsluta mig och ta mig med sig som om de var en dröm. Man skall vara oerhört glad att man har intressanta saker att jobba med, det man brinner för. En ynnest att tacka gudarna för.
Världen är vit här utanför. Fukten har satt sig i träden och liksom pulverlackat dem vita. Se där en annan anledning att tycka om den här platsen. Det är ofta vackert så man dånar också på vintern. Men jag är en sommarmänniska. Sol, grönt gräs och ljumma vindar som jagar över världen. Enkelheten. Inget behov av att klä på sig när man går ut. En grill. Doften. Att äta ute. Gott. Enkla ting igen. Jag äter oftast lunchen ute på sommaren. Strumpor åker sällan på under den tiden. Så jag tassar ut i det mjuka gräset barfota med en bricka som har en tallrik Bollnäsfil och två ostmackor på sig och sen sitter jag där ute och njuter en stund. Mellan jobb och jobb. Sällan är livet bättre än vid de där tillfällena. Jag brukar få besök av den svartvita flugsnapparen som orädd jagar flugor och andra småkryp i närheten. Svalorna svirrar där uppe såklart. Luftakrobater och luftlekare. Har man tur sjunger koltrasten en stund. Den jag döpt till Pavarotti. Den som lyfter mig i själ och hjärta som om allt det där var en djup religiös upplevelse. Att bara sitta där i sommaren med en lunchbricka i sin ensamhet.
Ja det där och havet. Havet som aldrig lämnar mig helt heller. Drar i mig som en mor från förr som vill ta mig tillbaks till ursprunget. Jag har stått på bryggan på ett krigsfartyg på Ålands hav och sett det stora fartygets för dyka ner i vågorna och sen sett vågen skölja över fördäck och smälla in i bryggans fönster med en kraftig smäll. Varit säker på att varje våg varit den sista avgörande. Den som skulle krossa rutorna och sänka fartyget. Det som är så litet där och då men så stort i hamn. Känt det raseri havet mäktar med. Varit liten själv inför moder jord. Men överlevt och suttit på båt i lugn Stockholms skärgård eller Blekinge skärgård och gjort varje kobbe och holme till mitt framtida hem. Inte trott att det varit möjligt att det kunde vara så vackert i världen. I Sverige. Men lärt mig det där och så. Eller sittande på den solvarm klippa. Men lite medhavd mat. Lyssnandes på havets ljud. Kanske sträcka ut sig på den där klippan och bara ligga där och vara ett med världen. En stund. Ja det är sannerligen himmelskt och underbart att leva så. Jag gör det varje sommar och känner stor tacksamhet för ynnesten att få göra så.
Men ännu är det en bit kvar till den där tiden av somrig enkelhet. Det är tid att njuta i nu med. Trotts snöfall och bakslag. Inte går man under för några dagars kyla. Det vänder igen. Kung Bores och vårens strid böljar alltid fram och tillbaks men vi vet alla vem som till slut vinner. Eller hur? Det är ingen brådska. Jag lever nu och låter det som finns omkring mig just nu uppfylla mitt sinne. Som det barn jag är i en medelålders mans kropp har jag har därför lätt för det där. Ja det säljs till och med förpackat som ett begrepp idag, mindfullness, som om vi glömt bort att njuta av det vi ser och upplever i vardagen och kurser måste hållas, böcker måste skrivas och människor utbildas för att hitta tillbaks dit igen. Man behöver bara titta på ett barn som leker med Lego. Där finns nyckeln också till egen lycka. Det är inte svårare än så. Det behövs inga piller om man istället för att försöka bli någon som man tror andra vill att man skall vara istället blir den man verkligen är. I mitt fall en ocool gubbe. Ja man kan vara lycklig i det. En ocool lycklig gubbe. Ja för det mesta. Inte dumt lycklig. Skrattandes och fnissande i allt. Nej oftast nedstämt lycklig. Eftertänksamt lycklig. En som också omfamnar och älskar den blå ledsna känslan som är en del av var och en av oss. Jag vill vara också i den känslan. Men enkel som ett barn alltså. Inget geni. Ingen hunk. Ingen miljonär. Bara en vanlig ocool gubbe som ingen endaste en minns efter bara några veckor efter att han lämnar jordelivet. Därför att han levde för nu inte för sen.
Men nu skall jag jobba. En ny dag nya möjligheter. Varje sekund räknas. Ja jag tänker jobba på att förändra världen idag med. En del tycker nog man borde skämmas om man tänker så. Jag frågar varför det?