Okoncentrerad idag. Sitter här och väntar på att kaffet skall rinna genom filtret. Kanske kan det hjälpa mot ett trubbigt sinne. Om inte får jag väl sätta mig och löda. Det fungera alltid med de där mekaniska sysslorna när inspiration inte vill vara med.
Lunchen. Jag skall värma en överbliven hamburgare och ett bröd. Båda blir stenhårda som skorpor efter sin tid (som möjligtvis är för lång tid) i mikrovågsugnen. Där kan jag inte ens klaga på brist på koncentration. Bara oförmåga eller kanske är det ointresse. Men jag äter upp. Är nöjd att ingen annan än jag skall äta. Men gott det vete fan om man kan säga att det är. Och då kan ingen skylla på utgångsprodukterna. Hoppet står alltså till kaffet. Om nu inte filtret viker sig eller jag spiller ut koppen eller…
tick tack tick tack…
Jodå kaffet smakar utmärkt. Tur i alla fall att jag är kapabel till att få till en kopp Java. Men det är väl främst maskinens förtjänst det också. Det hade säkert smakat piss om det varit lite mer komplicerat än vad det är. I mitt fall är det bara att glömma det där med stora kaffemaskiner som låter brrrrrrrrrrrr, fsshhhhhhhhhhhhhhh, sluuuuuuuurp, plupp plupp plupp på sin väg till en drickbar kopp. De skulle bara bli plupp av alltihop.
Ibland överväldigas man av hur mycket det är kvar att göra. Det tar stopp liksom. Man orkar aldrig. Ja det känns så de där gångerna. Så idag. Är man cyklist får man lägga sig bakom en annan cykel och trampa på, springer man får man springa efter någon annan, är man ensamföretagare får man hoppas att känslan går över och att man igen kan inbilla sig att “javisst jag orkar, jag skall fixa det här”. Fast ibland känns det alltså inte så. En torr hamburgare och ett torrt hamburgerbröd i magen hjälper på intet sätt till i det där läget. Kanske en kopp kaffe då. Men troligtvis inte. Man får vänta ut den där känslan som sagt. Eller det som kanske är ett ögonblick av insikt. Den man gör allt för att dölja för sig själv annars. Den som tagit sig igenom all självförljugenhet.
Jag sover som en sten i natt. Vaknar drogad som om jag tagit en sömntablett för mycket innan sänggående. Ja nu vet jag ju inte hur man känner sig då eftersom jag aldrig har tagit någon. Men vaken när jag borde vara vaken och klar i knoppen ja det är jag inte. Det tar en jävla stund innan jag blir det där på morgonen. Ovanligt i mitt fall. Jag har oftast lätt för att gå upp om morgonen. Sugen på att sätta igång som jag är. Inte denna morgon då alltså. Skulle kunnat sova vidare.
Ute lyser solen ikapp med alla glada fåglars sång. Jag är tvungen att gå ut en stund faktiskt. Bara stå där och titta på södersidan. Ben har jag som vill gå raka vägen ut i skogen på långa promenader. Men man får hålla igen. För mycket snö än där ute för det. Kalla nätter gör väl att den stannar ett tag till. Isarna med. Till glädje för alla som längatr ut för fiske på påskisar. Ja det skall väl vara så att det bär vid strandkanten när man ger sig ut på morgonen men inte när man ger sig hemåt. Så man få “hoppa utav bara helvete” för att rädda livhanken där på eftermiddagen. De flesta styrkta av lite starkt så att tron på långhopp är på topp. Men inget för mig det där. För tråkigt. Dessutom har jag stått på Ullungens is och frusit med vattenpumpen surrande för många vintrar. Spolat vatten på isen för timmer och timmertransporter. Här får de nog bli någon maratonserie under påsken. Ja och kanske någon långpromenad. Men unnade jag inte isfiskarmänniskorna sol så skulle jag inte ha något emot snöstorm och skitväder under påsk. Så man kan hålla sig inne med gott samvete.
Annars är påsk inte mycket till helg. Lorthelg kallade morsan den. För att man släpar in så mycket grus och skit. Själv har jag inte haft någon större relation till den här helgen någonsin. Utom den bästa tiden då när barnen var små och väntade på påskharen, letade gömda ägg och allt det där. Men det var såklart K som fixade med allt det där också. Jag jobbade då som nu. Jag blev aldrig bättre farsa än vad min egen farsa var. Men han blev väl kanske bättre än sin. Kanske i alla fall. Det är för sent att ändra på det nu. Troligen fanns det aldrig något val. Mer än en av mina vänner är morfar och farfar och allt vad det är. Stolta som påsktuppar och pratar inte om anat än barnbarn. Ja och de sköter det där ansvaret att vara morfar eller farfar bättre än när de var farsor hela bunten. Mina ungar säger att dom inte skall ha egna kids. Ja precis som man sa själv. Men det fick man ju. Men det blir som det blir. Just det där är ingen ko på isen. Man skall leva klart innan an limmar fast sig, ja det tror jag stenhårt på.
Tametusan om inte kaffet piggar på sinnet lite här ändå. Jo nog pirrar det lite i vänstra stortån och sprider sig liksom uppåt. Bäst att hämta posten och köra igång. Utifall.