Jag har en oro i kroppen som gör att jag inte kan kryp ner i den fullständiga koncentrationen idag. Var kommer den ifrån? Varför är den här just nu? Jag ser nämligen ingen anledning att den finns där. Jag borde lugnt kunna dyka ner och finnas i mitt. Men det fungerar bara halvbra. Oron drar mig upp till ytan igen gång på gång. Ja jag blir irriterad. Jag måste jobba. Har jobb att göra.
En vänlig man från företagarna ringer. Ja jag vet ju att han vill sälja ett medlemskap men han går som en katt kring het gröt. Länge. Det tar en rjäl stund innan han är framme vid det verkliga ärendet och vid det laget vet han med säkerhet att jag inte är intresserad av ett medlemskap i Företagarna. Jag behöver inte tala om det för honom. Jag kunde sagt det i andra meningen om han låtit mig. Men trevlig och den enda människa förutom K. jag kommer att prata med IRL idag. Resten finns på mail. Inte mindre uppskattade för det. Men längre bort på något sätt ändå.
Den där oron stillas bäst med att man sätter sig i en bil och drar ut på vägarna med musiken på full volym. Ja jag vet ju det. Ut bara. Men vem fan har samvete att göra det. Det är arbetsdag. En värld skall förändras. En skogspromenad skulle kanske också ha fungerat. Eller städa. Eller bokföra. Hmmmm… Det finns utvägar. Man kan sitta och oja sig eller ta en av de dörrar ut som står till buds. Så jag sitter kvar och ojar mig. Med ålderns rätt. Ingen väntar sig något annat.
Men kaffe nu. Ja det hjälpte faktiskt igår. Delvis i alla fall. Lagom koffeinförgiftad trädde jag in i koncentrationens värld ett tag. Njöt. Men inte tillräckligt länge. Ryktes tillbakas igen. Förlorade.
Men kaffet gott såklart. Ekologiskt Fairtrade. Man blir säkert lurad där också. Som man alltid blir. Det är alltså inte ens enkelt att försöka vara god. Antagligen inte ens enkelt att försöka vara ond. Försöka eftersom vi alltid är både ock. Det är bara att byta perspektiv för att man skall förstå. Inte svårare än så. Genierna är lika dumma som alla andra. De dumma lika geniala som genierna. Ytterligheterna är desamma. Kvar finns bara jämvikt. Nej jag har inte rökt på.
Fast det jag känner sug efter mest av allt just nu är att skriva. Historierna. De som finns där i huvudet. Jo jag ser mig sitta i ett hus med utsikt över en dramatisk Irländsk kust och skrivandes de de där berättelserna som knackar på. Jag är uppriktigt rädd att jag en vacker dag sitter där och undrar varför jag inte skrev mer. För visst vill jag väl hålla på med det här jag sysslar med nu också? Eller lurar jag mig bara själv. Vill jag annat egentligen? Eller är det där skrivandet bara ett försök att fegt fly. Man får försöka få dem att samsas. De där två. Ja musiken med. Det går inte att hinna med allt. Försöker man så blir det till slut noll och ingenting av alltsammans. Man får bestämma sig. PÅ gott och på ont. Sen köra.
Ohhhh sköna kaffe. Räddaren. Ja jag kan äta lunch bara för att få anledning att brygga kaffe efteråt. Har lite av en ceremoni här mitt på dagen min kaffekopp och jag. Ja ofta är ju bloggen med på ett hörn också som ni märker. Gotid. Egentid. Fast man kan ju tror att sitter man ensam som jag och jobbar så har man hur mycket egentid som helst. Men sanningen är väl snarare att man jobbar åt andra också under större delen av den där tiden. Man måste återvända in till sig själv ibland. Ja den riktige där inne. Inte den som man förväntas vara. Den man är.
Men dags att hämta posten snart. Koffein i blodet nu. Det känner jag. Blicken skärps. Suget efter att jobba i sitt anletes svett ökar. Måste det. Annars får jag bokföra. Man kan skrämma sig själv med det. Stackars människor som sitter med det som sitt jobb. Eller heder åt dom. Jag skulle inte klara av det. För enkel människa och nöjesstyrd för det. En drömmare. Japp, fast säg det inte med för stort förakt. Det är ändå vi som formar världen. Fast alla är ed i det såklart. Kuggar i samma maskineri. Men de flesta går ändå efter och i flock. För säkerhets skull liksom. Tror man på sitt skall man gå åt andra hållet. ja också om man kan ha fel. För sin heders skulle. Flockfolket har inte den. För dem är den inte viktig. De gör vilka konster som helst för ett lönekuvert av rätt storlek. Alla gör inte det. De som har andra drivkrafter. Motorer utvecklade förbi grottfolkens konstruktioner. Fast heder och stolthet. Man tänker på Indianer. Gick inte så bra för dom. Men man kommer i alla fall ihåg dom. Man skall ändå göra det där man tror på. Det vet jag. Alla brukar dessutom lära sig det när det är för sent. Men då är det alltså för sent. Men ofarligt att erkänna det för sig själv. Man är ju ändå bara en i den stora flocken som aldrig vågade realisera sina drömmar. För vad? En chans att göra det i nästa liv?