Jag kan gissa att de flesta på landsbygden är ute på isarna redan. Börjar bli småfulla. Hem och värma sig i bastu och/eller uppvärmd badtunna sen när man inte orkar längre. Dricka några öl till från flaken. Bli mer packade. Äta Tacos. Standardliv. Köpt i påse. Knulla ikväll. Lev i åttio år eller tills du tröttnar. Eller också bara fördomar. Från min sida. Jag vet inget om de normalas liv. Själv jobbar jag nämligen.
Redan nere på kontoret dessutom faktiskt, Trotts fyrtiofem minuters snozzzzzzzzande efter att klockan ringt normaltid här på morgonen. Fast det är såklart IFånen sm låter. Skittelefonen. Men som väckarklocka duger den.
Gråväder. Passar mig perfekt. Skall man jobba så vill man såklart inte ha sol som få en att längta ut. Men det kunde såklart vara lokalt här över vår kulle det där gråvädret. Folket på isarna borde istället få sol. Efter oxveckor och slit förtjänar de det. Kanske eller i alla fall en del.
Ikväll kan man se Tusen bitar om man är lagd åt det hållet. Det är jag. Före den kan man se en dokumentär om Kajsa Grytt. Det skall jag. Men hon är tydligen innerligt hatad av någon anledning. Jag hatar ingen. Näpp. Men kunde. Ja, eller alla.
Just det där med att hata är intressant. Man kan hata sig sjuk. Lätt. Man blir helt klart sjuk av att hata. Det var det Jesus (ja det finns många fler som sagt det så det fungerar också för oss oreligiösa) menade med att man skall vända den andra kinden till och förlåta. Det är svårare det. Än att hata. Ett barn dör. Ditt barn. Det värsta som kan hända. Man kan söka syndabockar. Hata. Eller man kan försöka gå vidare för att det är den enda rimliga vägen. Allt hat man sänder ut går bara tillbaks till en själv. Den man så innerligt har utsett till mål blir den som vinner. Det vill man ju inte. Reser man på huvudet och går vidare blir det tvärt om. Man vinner själv. Därför måste man göra det. Skit händer. Ibland mer än man mäktar med. Men det händer i alla fall. Det har aldrig varit enkelt att leva.
Läser Galaxen, en tidning som ges ut av Vintergatan, en av friskolorna här i kommunen. Det blir lite roligt när man läser efternamnen på barnen som går där. Eller sorgligt snarare kanske. Nästan varenda ett av dem är namn man känner igen. Chefernas barn. Politikernas barn. Ja osv. Verkar vara en underbar skola för övrigt. Men alltså inget för ett barn till Hedmans. Common people och allt det där.
Krönikör är man nu inte längre. Kan inte säga att jag saknar det så mycket så att det gör ont. Skriver samma saker här ändå ju och det är Facebook över allt det där som stora pressen levererar också numera. Läser inte Hälsingetidningar längre och gjorde väl inte det när jag var krönikör heller. De är döende, har den där unkna rosslande andedräkten som de döda har innan slutet, och istället för att gå mot döden med värdighet så sänker man sig till den bottenlösa gyttjans nivå. Det blir mer filmklipp på katter, ytlighet, reklam och skit. Mycket mer. En flod av skit. Mest likes vinner. Sorry, det där är dödens väg. Synd för det finns eller i alla fall fanns en massa duktiga människor som jobbade på de där redaktionerna. Som gjorde stora saker. Som hade karaktär och integritet. Men nu skall det vara enkelt. Läsare skall inte behöva fundera så jävla mycket. Läsarförakt kallar jag det. Den gamla tidens journalister och redaktörer höll människor som Taube flytande. Den nya tidens tidningsfolk skrattar åt “sådana där” och har viktigare saker för sig. Dö snälla!
Man dör själv också. Sakta gör man det. I små steg. En del orkar inte tänka på det där. En del är inte medvetna om det. Som ung finns just det där liksom inte i ens världsbild ens. I min ålder, ja, då finns den alltid där som en kamrat som vandrar bredvid en. Som tar en med sig en dag. Om inte imorgon så om några veckor eller veckor efter det. Veckor som kan bli år eller stannar vid veckor, eller dagar om man har otur. Är man rädd för det där? Som man var rädd när man var yngre. Nej, inte längre. Kanske kommer också det med det där “nära sextio”. Jag vet inte. Att man förlikar sig med ett slut. Att man till och med ibland kan längta efter den långa vilan. Just det är nytt. Att man är trött där någonstans inuti och vill vila. Slippa gå upp klockan sju en långfredag för att jobba i sitt anletes svett. Kanske göra det till ingen nytta. Nä döden är inte längre en motståndare. Vi är vänner numera. Har kanske alltid varit det. Det är bara jag som aldrig förstått.
Så nu till editorer och kompilatorer. Min värld är här. Ikväll somnar jag antagligen på grön IKEA soffa. Jag antar att en och annan inkommen från isarna hamnar på andra soffor. Sovandes med spyhinkar bredvid sig. Förlorade hjältar är vi hela bunten. Ingen bättre eller sämre än den andre. Ett folk, en jord, ett universum.