Dusch klockan halv fem. På eftermiddagen. The Killer, avsnitt efter avsnitt fram till dess. Man behöver en paus efter för många avsnitt men jag tror tamefan vi fortsätter och kolla efter halvtid. Fågelmat fylls. Pellets fylls. Ja jag sitter här och skriver det här. Det är lite som jular i Uppsala när det vanligtvis inte fanns några resttentor som väntade och vi spelade de senaste spelen från lovdag till skolstart. K och jag. Gick vi ens ut? Knappt. Behövde mat ibland. Jag har bara varit ut och fyllt fågelmat idag också. Den planerade promenaden ställde vi in. Mer utgång blir det inte. Men det håller såklart bara ett tag det här. Inte mer. Men en skön serie. Folk är nedsminkade istället för uppsminkade. Verkar nästan vara som normala människor. Det känns befriande på något sätt.
När jag nu sitter här på kontoret så känner jag ju såklart det där suget. Suget efter att ta tag i saker igen. Jag vet att jag är lyckligt lottad som har den känslan. Så många har den inte, utan snarare motsatsen. Men jag har betalt priset för att få ha den. Har jag inte?
Kapacitetsutnyttjandet av CPU’er på min maskin ligger på 10% ungefär. Är inte det ledighet så säg? De där visarna går aldrig under 70% annars. Står ofta på max. Japp beviset på att jag kan koppla av jag med.
Fast egentligen skulle man ju såklart tagit ett plan någonstans på långfredagen. Ja jag tror nordvästa hörnet av Irland hade passat. Kanske ända uppe vid Malin head. Karghet och hårda klippor. Promenerat farligt nära de där stupen för att riktigt få känna vindarna som färdats dit ända från Kanada. Ätit och druckit gott. Sjungit med de andra på bypuben, kanske fattat en gitarr själv och sjungit en av de sorgsna. En sådan där som de förstår där för att de har lika delar sorgsenhet och glädje i blodet efter hårda år. Omixbar glädje och sorg men där på riktigt. Aktat sig för att säga att man är i England. För att inte åka på ens smäll. Blivit full och dansat med de andra gubbarna där på puben till filolen och pipan fast man inte kan ett endaste steg.
Sen suttit där vid en en av klipporna dan efter och sett vågorna slå in mot Irlands vassa klippor och förgöras som om de var de vackraste och dyraste kristallglas men just här inte värda ett skit. För att just här är det bara det sanna och verkliga som har värde. Sippa på lite värmande whisky där ur en medhavd fickplunta som hålls ljummen för att den förvaras nära kroppen. Känna hur spriten färdas ner i magen och sen letar sig ut i kroppen. Irländsk whisky såklart. Irländsk torv och malt. Allt annat vore en förolämpning mot den trakt man befinner sig i. Fåglarna. Som dyker ner i bränningarna. Inte ge efter för den där känslan att kasta sig ut, ner och försvinna för gott i havet. Varifrån kommer den där känslan. En gång trodde jag att jag var ensam om den. Men man är sällan ensam om saker. Man är inte så förbannat speciell som man tror.
Men egentligen är det där jag skulle ha varit. Ja K och jag. Hon gillar inte höjder så när stupen fick jag stå själv. Där där man måste stå för att förstå styrkan i allt detta. Där man kan luta sig ut över stupet efter som vinden bär en och inte låter ens en tjock ocool gubbe som mig falla. Men visst man ser kan det från stigarna längre upp också. De tunga backarna upp på åsarna. Den milsvida utsikten. Men Kanada, USA är allt för långt borta såklart. Syns inte ens med de skarpaste ögonen eller kikaren. Men man vet att det är där. Västerut. Dit massor av Irländare begav sig för ett bättre liv. Det drar som en magnet här. Friheten från översittare. Den som drog över så många svenskar också. Men ger man det några decennier så sitter det nya herrar på tronerna. USA har de största inkomstskillnaderna i världen idag. Det är snart dags för de fattiga att utvandra eller göra revolution. Jag jag tror på det senare. De faller imperierna när orättvisorna blir för stora och de styrande tror att de blivit ett med gud. Ja allt det där känns såklart tydligare i nordvästra Irland.
Ja sen åka hem på annandag påsk. För att man måste…
Ja det går ju rätt bra att fara dit också i fantasin. Nu skall vi titta på några avsnitt till av den där serien. Tills vi inte orkar mer. Låta tiden rinna mellan fingrarna. Ja man kan behöva det ibland. Jag tillåter mig det för sällan annars. Så är det och det är sant. Men ibland finns det mening med att tillåta sig det där. Det gäller att inte fastna där bara. Man kan leva hela sitt liv som en tv tittande drömmare. Så att man glömmer att leva sitt egna liv. Inte vågar leva sitt egna liv. Nej dit tänker jag aldrig bege mig. Det här är bara nu.