Jag vandrar söderut. Jag hade fel igår. Söderut är åt det håll jag liksom känner att Edsbyn och Östersjön och Ryssland ligger. Men har fel alltså. Det enda jag inte kan fatta när jag kommer fram till huset som jag älskar och därför måste släppa mig fri från, för att inte bli dess fånge, det jag såklart redan är, är varför jag inte fortsätter att vandra söderut. Vandra på så jag till slut har ett enda val. Gå mot Italien eller gå mot Spanien och Portugal. Inga andra val. Svårt nog.
Men jag saktar in alltså. Den lösa plåten på taket vinkar i den hårda vinden. “Gå av någon gång då!” tänker jag. Tar källarvägen in i mitt fängelse. Fyller pellets och tömmer tvättmaskin och fyller den med. Går upp till kontoret. Gokänslan har funnits där tidigare, under vandringen, men ökar såklart, som alltid, när jag slår in koden och vandrar in på kontoret. Ett fängelse kan vara hemma.
Hänger lite kläder i studion. Trosor, kalsonger och gitarrer och mikrofoner och en Marshallstack. Frågar någon kan jag säga att det är mina tributer efter ett rockstjärneliv. Min samling.
Men det är klart här frågar ingen. De är så få som vandrar in här. Skall man hinna med att förändra världen så hinner man inte sitta och döprata. Det finns liksom inte tid till det. För det tar tid att förändra världen. Ja om man nu inte råkar snubbla och falla och lyckas ändra allting på det viset. För en del är det så. De flesta andra av oss får böka på och jobba på och undra hundra miljoner gånger om det är värt det. Men saker kommer till en när man är redo. Är du redo?
Hade jag forskat på raukar och hur dom blev till hade jag haft svaret nu när jag vandrar efter asfaltsvägen. Men de får gärna vara mystiska väsen även i fortsättningen för mig de där stenstoderna, Jag har svårt att leva ett liv utan de oförklarade saker runt omkring mig. De som får mig att förundras. Om det så bara är en israuk efter en väg som ringlar sig genom ändlösa skogar upp mot fjällen.
Huset rister i vindbyarna. Knakar och klagar med sina en bit över hundra år. Jag märker hur vindarna tilltar när man kommer upp här på Brattberg. Det är stor skillnad mot de som smyger omkring där nere i dalgången. Här är de mer som noshörningar som rusar i blint raseri rakt in i hus och tak och väggar. Inte låter sig hindras av något endaste dugg i det där blinda raseriet. Men det här huset har såklart varit med om värre. Många gånger dessutom. Bryr sig inte. Men allt som allt blir det ganska mysigt för mig som sitter här inne med tekoppen och gör mig redo för att ta tag i den här dan på allvar. En ny dag. Storverk. Ja jag ser på mina dagar på det viset. Sen får andra tycka vad dom vill. De gör ofta det hur som helst. I min ålder är det enkelt att skita i de där råttorna.
Slutresultatet, ekonomiskt sett, blir att Internet of Everything (IoE) kommer att motsvara ett värde på över 14 triljoner USD under nästa decennium (enligt beräkningar från Cisco).
Hur många tror ni det är i Gävleborg som ens vet vad Internet of Things är? Ändå vet de allt de där som sitter på utvecklingspengar och resurser. Det var ungefär som läget var under tidigt 90-tal. “Vadå Internet, vad är det för dumheter…”. Man får jobba på.