Äntligen ett brev efter en förbaskad massa år

Hej Louise,

Ja jag fattar ju att du blir förvånad när du får det här brevet efter så många år. Jag orkar inte ens räkna efter hur många år sedan det var det där året vi var tillsammans i Paris. 1979. Måste nog räkna efter ändå,  2015-1979, ja helvete, 38 år blir det i Maj. En del har liv som är kortare. Fattar inte att det kan vara så länge sedan du drog till New York och jag stod där och grät på Charles de Gaulle när din Concord vrålande lyfte dig upp och bort genom molnen. Jag ville skriva till dig direkt när jag kom tillbaks till lägenheten. Men vi hade ju lovat. Fria efter den där sista långa kyssen nästan utan slut  när du gick in genom passkontrollen. Inga mer avsked, inga brev, inga telefonsamtal. Vi lovade varandra det den sista kvällen och natten när vi inte sov ens en liten blund utan bara pratade och älskade. Möttes vi igen så möttes vi. Då fick det bli som det blev. Men det gjorde vi såklart inte. New York var för långt bort för mig. När jag var där så vågade jag inte söka upp dig. Feg som vanligt. Du rörde dig i för fina kretsar för en sån som mig. Jag skulle aldrig ha passat in där såklart.

Men nu skriver jag alltså. Bryter vår överenskommelse. Du får förlåta mig för det. Men 38 år, Nog fan har vi distans till det där året nu. Och vi är båda gifta sedan länge. Jodå jag har följt din karriär. Tänk att du fick dansa där på de stora scenerna som du drömde om.  Fick bli hyllad och sedd. Ja varje gång jag såg dig dansa halvnaken där hemma i lägenheten så såg man ju att det skulle bli så. Fast jag förstod mig såklart inte på dans egentligen. Positionerna och allt vad det var. Krångligt. Men vackert.  Och jag kunde ju se att du hade det i dig. Skulle bli stor och firad. Ja och nog fattade väl Parisarna det också mot slutet. Artiklarna. Bilderna, Affischerna över hela stan. Den där parlamentsledamoten som var tokig i dig och ville gifta sig med dig på stört. Honom som jag var tvungen att slå på käften för att han skulle fatta. Du var ju min. Ja och han drog ju iväg sen. Blödde från näsan så hela trapphuset blev nerblodat. Vi fick skäll efter noter av portvaktsdraken på morgonen dan efter. Minns du?

Jag skrev förresten en låt om dig för ett tag sen. På Svenska såklart så du fattar inte ett ord av det jag sjunger. Blev ingen hit såklart. Skramligt. Ja la av med musiken när jag åkte tillbaks. Började plugga på Universitetet igen. Läste fysik. Ja det är säkert. Höll inte ens i en gitarr på tjugofem år. Men skrev lite sen.  Mest på Svenska. Men inget som du skulle gilla. Ingen annan heller såklart. Men den får mig att leva den där musiken. Att inte glömma det som en gång var viktigtigast av allt i mitt liv.

Träffar du några av folket på klubben och någon av de andra då? Jag har lite kontakt med Elton och Jean-Marc. Elton bor ju i London numera så honom träffar jag ganska ofta. Han sa att han sprungit på dig någon gång i LA. Han har varit hit några gånger också. Jean-Marc skriver jag mail till och pratar med på telefon ibland men vi har aldrig träffats under alla de här åren. Synd men det är i alla fall roligt att ha kontakt. Han är ju känd nu i Frankrike och har fullt upp såklart. Nyss gift sig med en tjugotvåårig tjej. Hans femte fru. Fattar inte hur han orkar. Blir trött av att bara höra om det. Men han är ju såklart som han är fortfarande.

Såg att du gifte dig med den där regissören. Det kändes må du tro. Men efter alla år kunde man ju inte åka över och klippa till honom. 😉 Gissar att du inte ville det heller. Fick ni några barn? Ja jag har sett många av hans filmer men kan bara tänka på dig när jag ser dom såklart. Såg att du var danslärare nu. För skoj skull gissar jag. Danskompani och allt. Låter roligt. Fattar ju att du aldrig kan ge upp dansen helt. Jo det fattar jag visst!

Minns du när du drog till baletten och jag drog till de sunkiga klubbgigen. Ja jag kompade ju till och med på den där strippklubben i över en månad. Minns du? Jobb varenda jävla kväll och ändå hade vi nästan inga stålar. Men vi åt de där middagarna med resterna som jag tog med mig från klubbarna  på natten mellan tre och fyra. Varenda natt. Sov till tio när du rusade ut och köpte bröd och ost för pengar som du lånade av din farsa. Lever han än förresten? Sen dansade du tills det var dags att ge sig iväg igen. Du med din väska och jag med min gura. Ja jag ser dig fortfarande framför mig om jag blundar. Snurrandes i graciösa rörelser. Vackert. Jag en elefant i jämförelse. Då som nu.

Jag saknar den där tiden ibland. Älskade ju dig då och jag vet att du älskade mig också. Men självklart att dansen var tvungen att komma emellan. Det fanns såklart inget annat val. Inte i det läge du var i. Man får bara en chans i livet. Man måste ta den. Om New York nu kallar och vill ha en till de stora scenerna. Man är i sanning korkad annars. Men det var deppigt när jag kom tillbaks till lägenheten. Tro mig! Den sista veckan jag var där vandrade jag halva nätterna ensam efter de regniga gatorna i Paris gråtandes nästan hela tiden. Gick tills jag inte visste var jag var. Gick tills solen gick upp. Men Jean-Marc och Elton och dom andra tog mig med ut sista natten och jag tror jag aldrig blivit mer packad i hela mitt liv. Det blev verkligen sista natten med gänget. Sen åkte jag hem med världens baksmälla. En som inte gick över på tre dar. Fast åkte över London. Vandrade några nätter efter gatorna där med och spelade ett skitgig på en skitklubb. Som vanligt alltså.

Jag hoppas du inte blev sur för att jag skriver. Tycker du jag bryter löftet vi gav varandra så knyckla ihop det här brevet och släng det i soptunnan eller öppna spisen och kasta in det där om du har en. Annars skriv en rad. Eller ring. Vore roligt att höra av dig. Höra om allt det där som inte stod i tidningarna.

Så kanske hörs vi.  Eller också gör vi inte det. Upp till dig. Det blir som det blir. Jag är i alla fall glad att jag fick iväg det här brevet. Ja förbannat glad.

/Ace