Ibland tar krafterna slut bara. Man orkar inte mer. Så är det för mig just nu. Inte vanligt. Klockan är inte ens tio ännu. Kvällsskiftet pågår för fullt. Men jag får nog ge mig för dan. Hoppas på en morgondag och nya krafter. Det kan vara pollen. Jag brukar kunna bli såhär just i början på våren. Snurrig och urlakad. Olyckligt såklart eftersom jag jobbar med en release och det är hur mycket som helst att snickra på innan den går att baxa ut genom dörren. Men man kan inte göra något åt sådant där. Jo man kan låta bli att lyssna på en kropp som säger ifrån på skarpen. Men då är man bara en galning. Tigger om mer stryk. Dit har jag inte hunnit ännu. Jag har för ofta balanserat på gränsen där för att inte ta in och förstå.
Jag har ett par Converse ute på Tradera förresten för någon som har behov av ett par. Ja jag köpte dom som ett par gigg-skor som man kunde ha på scen och hoppa omkring i. Men de var för små för mig. Har stått i skohyllan här hemma efter bara en snabb provning. Så jag säljer dom. Bättre än att kasta. Skippar det där med scen också. Det var ett annat liv. Hur kunde man känna längtan tillbaks till det där. Kanske för att det var så jävligt och hemskt och när an klev av helt underbart. När det var gjort. Eller när man fick gensvar. Ja jag kände faktiskt att jag ville tillbaks till det där för några år sedan. Bilda band igen och ge mig ut och spela. Men fattade inte hur man skulle kunna fråga en enda annan musiker om dom ville bilda band med mig och spela mina låtar. Det lät lite väl självupplyftande. Så det blev nedlagt. Innan det ens började. Ett avslutat kapitel i det här livet. I nästa liv när jag är fjäril skall jag nynna när jag flyger omkring där på ängen. Den får bli min scen då. Ja jag har tid att vänta på det. Alla är välkommen som publik. Kanske kommer jag hem och flyger omkring i din trädgård också. Applådera gärna och busvissla om du ser mig.
Sommar är musik annars. Det längtar jag till. UL i Borgholms slottsruin har jag gett mig fan på att det skall bli. Så att det blir lite mer än bara en konsert. Sen blir det väl de vanliga småspelningarna. Gillar det mer än de stora. Eller helst en blandning av båda. De flesta konserter är ganska trista ändå. Men det finns ju guldtillfällen. De man aldrig glömmer. Laleh i gasklockorna i Gävle på liten scen. En timme som bara försvann. Uppslukad. Ja den bästa konsert jag varit på. Utan konkurrens. Just för det lilla och närvaron. Annars har det nog varit små och okända artister som tagit sig genom lagren av “det där har jag sett och hört förr”.
Så jag bjuder godnatt vid denna tidiga timme. Bra bok ligger där uppe och väntar så det går såklart ingen nöd på mig alls. Syns vi så syns vi. Hörs vi så hörs vi. I vilket fall som helst Be foolish, Stay hungry! Glöm aldrig det.