Snöslungan står där i garaget som ett rött monument över vintern som nu definitivt är slut. Jovisst fan kan det komma mer snö. Första året vi bodde här snöade det till och med på midsommarafton och åtskilliga år har majbrasorna fått skottas fram. Men även om den kommer den där snön så är vintern slut. Det är över. Tack gode han/hon/det/gud och tomten för det. Varför vi inte räddade oss och stack härifrån då på direkt den där midsommaren har jag aldrig riktigt fattat.
Jag har följt temperaturerna nere i Portugal under vintern och de gick aldrig ner under cirka tio grader. Ja varför befinner man sig här alltså? Som programmerare borde det gå att sitta precis var som helst. Eller hur? En dator med nätverkskoppling är det enda som behövs i mitt jobb. Och ett huvud som vill fundera.
Men det är såklart något speciellt med de här årstidsväxlingarna också. Eller kanske är det den där längtan man går och bär på under hela vintern. Ja jag vet att det finns folk som längtar efter vinter också. Men ni måste hålla med om att dom är det något fel på. Förlossningsskador eller bara vanföreställningar. Sommar is the shit.
Fredag. Jojo. Man får sova på grön IKEA soffa ikväll. Om man nu inte satsar på att köra igång en ny säsong av The Killer. Den tredje. Då somnar man såklart inte. Då vill man bara se ett till avsnitt och ett till avsnitt och ett till avsnitt… MEn måla i helgen. Så inget tvseriemaraton finnes det tid med.
Jodå det snurrar i kolan idag också. Lite svårt att fokusera ögonen. Proppar in en syster Alvedon och hoppas den och möjligen någon av hennes medsystrar kan ta mig igenom den här dan. Högarna av “att göra” minskar inte för att man har ett “yrsligt” huvud. Men lyssnar p signalerna från kroppen också såklart. Men lite värre får det allt bli för att jag skall ställa in en dags programmerarshow. The show must go on och allt det där vet ni. Det lärde jag mig tidigt.
Men jag kan knäppa händerna ibland och blunda och be till han/hon/det/gud att det skall lossna någon gång. Inte för min egen skull kanske. Jag klarar mig. Utan för de omkring mig. Ja och jag gör det där fast jag har förbaskat svårt att tänka mig en personlig han/hon/det/gud och speciellt en som skulle bry sig om mig före en av trafficking infångad flicka eller före behoven hos en man som sliter för uppehället för sin familj på en snustorr åker i Iran. Nej jag har ingen rätt att önska mig ett bättre liv. Så jag borde väl sluta med det där. Men ibland blir jag bara så jävla oändligt trött av att vara den ende som tror på det jag gör. Det hjälper inte att jag haft ett helt livs träning på just det. Det är då man får ta till han/hon/det/gud eller en sten eller en tomte eller vad som helst. Precis som den döende cancersjuke griper tag i allt som går att gripa tag i när smärtorna och vanmakten är som störst. Nej det är inte lätt alltid. Turligt nog kan man jobba sig bort från de där tankarna. Dyka ner i uppgifter så att de inte kommer åt en. K säger alltid att jag tänker för mycket. Hon har rätt som vanligt såklart.
Igår var det sjuttiofem år sedan Tyskarna intog Norge och Danmark. Danmark föll på fem timmar. Norge hade delar av landet (Narvik) som höll ut i två månader med Engelsk hjälp. När man pratar om att höja försvarsanslagen här hemma så handlar det egentligen om att lägga till en eller två dagar och hundratals (tusentals?) liv till de där siffrorna. Kommer ryssen håller vi såklart inte ut längre än vad Danmark och Norge gjorde. Borde inte försvaret av små länder som våra i så fall byta taktik. Kanske handlar det inte om flygplan och båtar och bomber och stridsvagnar. Kanske handlar det om sabotage och underrättelse och moral. Skrota den där lekskolan. Bli först i världen med det. “Vi skiter i era krig och er upprustning”. Säg det i FN. “Vi är bättre än så och behöver de där pengarna till annat”. Ja det skulle man också kunna knäppa händerna och be för. Att någon började. Att det var vi.
Men inboxen fylls med mail i en aldrig sinande ström när jag sitter här. Jag har en release att få iväg. Innehållet i min tekopp dracks nyss upp i en sista slurp. Jag har alltså inte tid att sitta här och bara sitta. Eller ja sitta här kommer jag ju att fortsätta att göra. Det är uppgifterna som skiljer. Jag måste uppbåda den där tron på det jag gör igen och sätta igång. Att tro att också jag, precis som en liten tuva kan välta ett stort lass, kan förändra världen. Ja man måste tror det. Tro att det man gör betyder något. Har man kommit såhär långt finns det väl egentligen inga andra alternativ.