Tack gode gud för kaffe! Ja kaffe efter en sista biten restpaj som blev kvar efter påskhelgen. Jag lyckades inte ens bränna den till sot vid uppvärmningen. Det går bra nu. Ja Petter skrev den när det gick jävligt dåligt för honom. Den var och är alltså ren och skär ironi den där låten. Men lyssnarna har såklart gjort den till sin. Avironiserat den. Verkade ju fungera som en affirmation för honom dessutom förresten. Efter den vände det. Kanske något att ta efter.
I mitt fall är det väl i alla fall OK. Läget är stabilt som en läkare skulle ha sagt. Jag kodar på om än inte på fullaste fart. Just nu dricker jag alltså kaffe och skriver det här.
Mycket gud nu här på bloggen. Har ni märkt det. Knäppta händer och så. Ja när fan blir gammal så blir han religiös. Men det är nog ingen fara. Den där sjukdomen håller jag mig ifrån. Men jag har alltid varit en sökare när det gäller det där. Räknar aldrig med att just det skall ta slut innan jag själv tar slut.
Bodil Malmsten tycker man skall hylla livet när man stiger upp på morgonen. Hylla det för vad det är och för att man får vara med en dag till. Japp det gör jag. Varenda morgon vaknar jag med tacksamhet för att få vara med och för att få vara någorlunda frisk i kropp och själ. Det var länge sedan jag tog något endaste litet gott för givet. Fast man anses väl lite som en tok om man går omkring och hyllar livet men hyllas som hjälte om man gnäller över hur jävligt allt är. Vad som anses kan och skall man alltså skita fullständigt i.
Läser att JP Morgans Bank börjar oroa sig för att vi börjar låna ut pengar till varandra. Att vi satsar på varandras projekt. Snart kommer väl någon på ett sätt att handla med aktier som gynnar företaget och ägaren av aktierna istället för att göda mellanleden. Ur led är tiden. Vad skall alla som lever på att befinna sig mitt emellan göra? Som gjort det till sin grej att finnas där och tjäna på sina procentuella pålägg. Det må finnas en massa skit som IS i världen men fan om den ändå inte blir lite bättre och bättre också dag för dag den stora världen. Jag ropar i alla fall heja-heja-heja.
Som synes av bilden här ovan är inte “baren” här hemma speciellt välfylld just nu. Whiskysuget däremot ligger på en ovanligt hög nivå. Men man får alltså stilla sig. Dricka vatten. Glögg känns inte direkt lockande. Speciellt inte den där blandningen. Rävromen bredvid kommer aldrig rinna med i min hals. Det är ett som är säkert och sant. Usch och urk så som den smakar.
Ja med en halv kopp kaffe kvar får det här blogginlägget avslutas. Kan ju inte bara sitta här och skriva och skriva. De ord jag skriver här är verkligen det jag gör i störst omfattning av mitt liv till ingen som helst nytta för någon förutom att sova. Och då har ju sova ändå ett värde måste man konstatera. Ja jag borde lägga ner det här. Det finns ingen som helst anledning att fortsätta. Det går ju att skriva i alla fall. Andra måste inte få se det man skriver. Man måste inte kunna sätta “författare” som epitet på sig själv. I alla fall är det inte en viktig grej för mig. Nej ingen annan titel heller. Jag har alltid varit ointresserad av dem alla. Ja om och av människorna som hyllar dem som har titlar också. Men skriver gör jag ju ändå. Istället för att prata med mig själv. Ja det är nog det. Jag blir mindre ensam genom att skriva här. Det är nästan som om man hade någon riktig människa att prata med. En som lyssnade. En som var intresserad av var man köpt den ny tröjan. Fantasier såklart. Ingen bryr sig och det finns ingen som lyssnar egentligen. Men det är det där med att tänka igen. Man får låta bli att tänka för mycket ibland. Maskera. Låtsas att det är på ett annat sätt än det verkligen är för att överleva. Att det finns folk som vill ta emot och lyssnar och tycker att ett och annat ord är värt att höra. Vad är liksom alternativet? Att verkligen ta till sig att ingen är ett endaste litet mikro dugg intresserad av var och att man köpt en ny tröja. Skiter i det av hela sitt hjärta. Oj….
Det är en bra låt det där förresten. Den med tröjan.