Jag hade en elev som hade det väldigt jobbigt en tid och som försökte förklara hur det vara att lida av depression för mig. För någon som mig som på sin höjd omger sig av någonting blått och ganska skönt deppigt så var det en nyttig bild han gav och som jag alltid kommer att bevara. För i alla fall jag fick en mycket större insikt i det man som drabbad har att jobba med/mot. Ingen vet när eller om det blir ens egen tur att gå ner i detta mörker och då kanske det kan hjälpa att i alla fall ha en liten insikt i vad det handlar om. Hans beskrivning lät såhär.
Tänk dig att du vaknar av klockan på morgonen. Du är så trött att du nästan inte orkar slå av signalen, men efter mycket ansträngning lyckas du. Nu skall du resa dig ur sängen. För att göra det måste du först putta undan en sten som är så tung att du får använda all den energi du har i kroppen och i själen för att få bort den. Helt slut i både kropp och själ så sitter du då där på sängkanten. För att sätta på dig kläder så har du en ny sten som måste bort. Tyngre än den förra. Återigen måste du använda all din energi och viljestyrka för att putta bort den. Nu är du helt slut. Vägen till toaletten är som en lång vandring upp för det högsta berg. Benen är blytunga. Kroppen känns febersjuk. Allt du har inom dig måste användas för att klara av den. Frukosten smakar sand så du avstår. Tandborstningen är ytterligare en uppgift som kräver allt av dig. Och så fortsätter det. Hela vägen från påklädning, fixa håret, öppna dörren, gå ner för trapporna, gå till busshållplatsen, gå på bussen, leta pengar osv osv.
Den här eleven uppbådade den här viljestyrkan vissa mornar men ibland inte. Av alla jag känner så är han ändå en av dom människor jag känt i mitt liv som jag respekterar mest just för att han klarade av dom där morgnarna. Inser att jag själv skulle legat kvar eller möjligen bara kommit upp i sittande. Min viljestyrka skulle inte räckt längre. Att se någon resa sig ur detta. Att bit för bit kämpa sig upp är att bevittna något som, bara sanna hjältar gör. Inga andra klarar av det. Sådana som vi andra, med en mycket lättare resa, har att lära av detta som av alla hjältar. CSN, rektorer kanske värdesätter hundraprocentig närvaro och höga betyg mer än personlig utveckling. Själv lärde jag mig att inget av detta är något värt jämfört med att ta sig ur detta det svartaste av mörker. Det är också där premierna och ovationerna borde finnas. I alla fall mina.