Sol värme underbart väder. Var tror ni jag sitter? Ja ni som följer bloggen vet såklart. Kontoret det eviga kontoret. Ja, K och jag har i och för sig klarat av en timmes promenad men annars är det jobb som gäller denna helg. Som företagare måste man ha en förstående och självgående partner.
Varför jobba så mycket? Jag skall berätta en historia. När jag var liten så tävlade de olika delarna i Edsbyn om att ha den största majkasen. Jag minns inte längre vad de olika delarna hette längre. För det har jag varit borta därifrån för länge, men Edsbyhem, som var vårt område, var rätt litet i det där sammanhanget. Men vi var en jäkla massa ungar. Säkert lika många som i andra områden som lyckades få ihop det stora majkasorna. Och visst skulle vi slå dom. Vi skull de ha den största. Så i tre dagar jobbar vi som dårar och lånade och tiggde till oss avfall men det gjorde såklart de andra också. Vi fick såklart inte den största kasen. Men nästa år då skulle vår bli störst,
Så i Januari började jag jobba på den där kasen. Efter Voxnan fanns det hur mycket ris som helst att såga ner och alla blev glada när man gjorde det. Ingen konst att få ihop den största majkasen alltså. Men jag var ensam. Ja och jag var ensam i Februari och Mars och största delen av April också. Ja utom just de där sista tre dagarna före Valborg när alla ryckte in och jobbade som fan med kasen för att vi skulle ha den största i byn.
Men vi fick såklart inte den största majkasen de året heller. De hade krävts att fler än jag hade jobbat de där månaderna före om vi skulle kunna realiserat det. Men jag visste att vi kunde haft den största. Det räckte för mig. Jag hade i alla fall gjort allt för att åstadkomma det.
Sådär har jag fungerat hela mitt liv. Idag också. Det är lite roligt när man tittar på det där med årens avstånd för det är ju sådana som oss som har större drömmar som man kallar för just “drömmare”. Men borde de inte snarare vara de som skall bygga det där stora på “tre dagar” som är drömmarna. De med orealistiska föreställningar. De som skall bli idrottsstjärnor utan att träna. De som skall bli rockstjärnor utan att repetera. Är det inte dom som är drömmarna? Inte vi som sitter och jobbar för de där vi drömmer om och ger allt vi har.
Hur som helst vet jag att man inte kommer någonstans utan att jobba. Så vill man förändra, ja också världen, då får man jobba. Svårare än så är det inte. Precis som med majkasen då har jag inga som hjälper mig nu heller. Jag är i stort sett ensam i det jag jobbar med. Då kan man alltså inte vinna ändå i slutänden. Jag vet det. Man kan jobba så mycket man vill. Det är synd. Men det är som det är med det och egentligen har man väl inget val om man nu tror på något endaste enda på riktigt.
Jag bedömer i stort sett människor efter vad de gör. Inte vilka hus de bor i, var de bor, vilka bilar de kör, vilka kläder de har på sig vilken klocka de har på armen osv. De människor jag ser upp till har skapat olika saker. Har gjort det utan att trampa på andra under vägen dit. Då menar jag inte att inte stampa på andra på sättet som att få sin vilja igenom. Jag tror det krävs. Många framgångsrika människor upplevs som kräk just därför att de vet en väg och är beredd att kämpa för att nå den (har en vision) och tror på den och driver den testen hårt just därför. Men tydligast blir resultatet av vem man egentligen är när man nått framgång. Jag menar man kan köpa ett fotbollslag eller man kan lägga motsvarande peng på att öppna säkra hus för hemlösa, rymlingar och andra i närmaste storstad, eller man kan göra båda sakerna om man har så mycket pengar, Ja göra sådant där istället för att köpa det största huset i LA eller vad det nu är. Vem har störst kuk liksom? Den som gör göttast i världen eller den som har den rödaste Ferrarin?
Men nu skall jag jobba då alltså. För det jag tror på. Jag orkar inte ens längre försöka övertyga andra. Ja jag borde lägga mer energi på det. Jag vet det. Men där har jag alltså gett upp redan när vi byggde majkassar och senare skull bli rockstjärnor. Jodå jag satt 8/10 gånger ensam i repan och spelade då också.