Jupiter lyser starkt ner mot mig. Ja den hänger där norrut som en väldigt stark stjärna och om man nu vet att det är Jupiter så känns det lite sådär magiskt. Ja att man kan sitta här i Lo(o)s, mitt ute i skogen, och Jupiter behagar lysa på just mig. Jag menar, kungen vet inte ens att jag finns, men Jupiter delar sitt ljus med mig. Vad säger ni om det va!? Gör ingen skillnad på hög och låg. Bara hänger där och lyser på oss allihop. Jo jag vet att det är solen egentligen. Ja som står för själva lysandet. Men för mig spelar det ingen roll. Det är Jupiter som skickar det där ljuset till mig. Som en boll som passas mellan en bärare till en annan och som till slut fångas av mig här genom ett fönster mot norr i ett stort gult hus på en kulle ute i ingenstans.
Jag har jobbat i helgen men också vilat. Känner mig både sugen och redo för en ny vecka. Ja jag tänker använda också den här veckan till att förändra världen. Jag har ingen annan agenda. Det räcker inte med att sitta av den dag i livet för mig. Det har det aldrig gjort. Det är därför jag aldrig lärt mig spela kort eller schack. Jag har aldrig haft tid med sånt där. Aldrig. Jag önskade jag hade det men det har jag aldrig haft. Det finns för mycket att utforska, för mycket att lära, för många mysterier att glädjas åt. Nu med två år kvar till sextio skall man kanske vara glad åt den där känslan. Jag vet ju inte. Om jag nu varit sextio någon gång tidigare så har jag inget minne av hur det var. Varje ny dag bär på nya mysterier också i den här åldern. Märkligt.
Man hade ju hoppats att man kunde skriva in “vuxen” i sitt cv vid det här laget men så känns det inte. Alltid tjugotvå där inne i huvudet. Ja man stannade liksom där mentalt. Men medveten om att det är ett mentalt tillstånd då såklart. Morsan sa samma sak ända upp över åttio. Så varför inte jag? Alltid tjugotvå alltså. Bara en kropp som sakta ger upp och ger efter. Ett ansikte som faller neråt. Ja allt faller neråt såklart hos ens person numera. Dras ner av tyngdkraften som om det gett upp kampen att hålla emot. Men tjugotvå hela dagarna alltså där inuti.
Vi fick en ny “lokal” nyhetssändning idag. Alla inslag var från Gästrikland. Det är lite fascinerade det där luddletandet i den egna naveln. Det är ju exakt samma sak på P4 Gävleborg. Det händer jävligt mycket i Gävle och Sandviken och dess närhet. Det finns massor med talangfulla musiker och artister och företagare där. Väldigt få i Hälsingland. Tydligen. Ja och jag tror inte ens att man är medveten om att man sitter där och leker i sin egen navel. Man har bara blivit blinda. Synskadade. Stängt öronen. Fått teleskopsyn. Man ser helt enkelt inte klart längre. I alla fall inte så långt. Är närsynta. Fördelen med att bo såhär utanför världen är att man ser klarare. Ser mer av helheten. OM man vill. Ja jag minns väl hur man såg på resten av landet när man bodde i Stockholm. “Örebro” Va fan är det? Liksom… Men jag hade det inte som profession att (också) servera material till de som inte bodde där. Hade jag det så hade jag nog vänt på det. Varit livrädd att beskyllas för att se till mitt eget bara. Inte se helheten. Jag har alltid avskytt papporna och mammorna som lyft fram sina egna ungar framför andra på olika tillställningar. Eller de som lyft fram de där mammorna och pappornas ungar för att verka bra i de där föräldrarnas ögon. Mina ungar har aldrig fått det där. Just för att jag hatar det si in i helvete hos andra. VERKLIGEN hatar det!!! Men kanske är det vägen till framgång. Se på mig bara. Jämför med de som ogenerat höjer upp och pushar de sina. Alltid bara de sina.
Fast vad man kan och vad man gör spelar väl egentligen ingen roll . Det handlar bara om vem man känner. Fast säger man sådär så kommer det snart fram någon jävel och säger att man är bitter. Ja det måste vara det tycker man. Men man kan kalla det erfarenhet också. Eller en iakttagelse. En lärdom av livet. Man får sådant till sig när man börjar närma sig sextio. Bitterheten kräver att man tycker det där är fel. Att det är orättvist mot en själv. Jag har inte sagt ett ord om det nämligen. Många är så självupptagna att allt som sägs och görs och hörs och ses sätts i relation till det egna jaget. Jag ser såklart saker som den person jag är. Färgar såklart saker utifrån den jag är och de erfarenheter jag har. Men en av mina största styrkor är att flytta det utanför min egen person och se det därifrån också. Från det perspektivet är också jag bara en spelare. En som känner andra. Som drar fördelar av det. Nämligen.
PO Tidholm skulle läsa idag. Oj vad han måste tycka att jag svamlar. Ja jag kan inte annat än hålla med. Vi är överens om mycket han och jag. Säkert det mesta. Han ÄR en hedersman. Tror jag. Har inte träffat honom. Dock är vi inte överens om landsbygdens undergång. Näpp. Att interpolera mot undergång, eller framgång för den delen, är till för domedagsprofeter, och optimistkonsulter. Y=kX + m är en för enkelt formel för att beskriva nästan allt som rör sig över längre tid än NU. Den är enkel såklart. Speciellt om den skall riktas som en bössa mot “gå åt helvete hållet”. Uppåt eller nedåt. Det går åt helvete är nog den mest populära profetian under människans två miljoner år. Kunde varit en ism. Undergångsismen. Skulle definitivt samla mest anhängare. Många av oss blir helt enkelt tilltalade av att det går käpp rätt åt helvete. Helst för andra eller om inte det finns några andra det kan gå käpp rätt åt helvete för så kan det vara hela mänskligheten. Ja då går det för sig att vara en del av det där undergångsscenariot. Ozonhål, klimatförändringar, ja och på sjuttiotalet var det en ny istid. Ja det går nog åt helvete förr eller senare. Jag menar väntar man tillräckligt länge så. Till slut borde det ju falla ihop alltsammans. Fast sannolikheten är att det inte gör det, Att det snurrar på. Därmed inte sagt allt är bra. Mycket är skitdåligt. Men också det blir oftast oftast bättre istället för att gå åt helvete. Nästan alltid. Eller alltid. Ja ALLTID!!! Det är krokigt och backigt och jävligt. Men går åt helvete…. Knappast.
Fast folk får väl hålla på med undergång och eländesscenarier bäst dom vill för min del. Vi lever inte i samma värld längre ändå. Jag avlägsnar mig en bit varje vecka från allt det där. Sitter här på min kulle med det stora gula huset och funderar på mitt. Prackar inte på någon mina tankar. Vill man tro att det går åt pipsvängen så är väl det OK för mig. Bara jag får sitta här för mig själv och fundera så. Det är väl ett ganska hederligt deal. Eller hur?