Borg är en gubbe, Stenmark är en gubbe och jag…

Jag är ledig denna lördag anno 2015. Jag borde vara ledig från låtsasjobb fler helgdagar än vad jag är. Men är alltså inte det. Det är som det är. Femtioåtta år och inne på mitt femtionioende. Snart sextio. Ja jävlar, hur gick det till? Ingemar Stenmark log mot mig från tidningen vid frukostbordet i morse. En gubbe. Han se ut som en.  En jävla gubbe. Och då är han ändå i bra form. Jag försöker se det där hos mig själv också i spegeln innan duschen. Men filter på såklart. Ser inte gubben. Ja ocoolheten finns där, det har den alltid gjort, men jag ser för fan inte gubben. Helvete! Jag har blivit en självlurare. En förnekare.

Men det är klart han måste finnas där. Som Stenmark. Vi är årsgamla. Borg med. Gubbe han också. Gråhårig och rynkig. Gubben jag är och tjugotvååringen som bor där inne måste anpassa sig till och efter varandra. Det går liksom inte att komma ifrån när man befinner sig såhär nära sextio. De där två måste hitta en väg att mötas. Helst utan att en av dem är tvungen att ge upp allt för mycket.

Och den där gyllene generationen. Femtiosexorna. Borg, Stenmark, Linda, Brottarjävlen och en massa andra. Ja och så jag. Och en drös till.  Man kan liksom inte längre ens hoppas att man har sin egen storhetstid framför sig. Nej den har varit. Blev inte så stor. Vet någon ens om att man funnits så här långt? Jag menar, visst man är en kugge i det där stora maskineriet, snurrar på, gör sin grej. Men för de andra kuggarna är man ändå bara en av de där rostiga skeva som liksom dom själva snurrar runt varv efter varv där i maskineriet. De guldpolerade däremot, blänkande, Borg, Stenmark och de andra, går det såklart inte att låta bli att notera och imponeras av. De som snurrar så perfekt runt runt där på sina upphöjda positioner. Att de stannar om vi andra stannar nämns liksom aldrig eller uppskattas efter förtjänst. Men man får snurra på. Varv efter varv fast skevheten alltså tilltar.

Men jag kan inte hjälpa det att jag fortfarande tittar mer framåt än jag tittar bakåt. Jag är lika sugen idag som för fyrtio eller femtio år sedan. Av kamraternas ständiga barnbarnsprat och pensionsplanerande så anar jag att det är något fel på mig. Ja som om jag inte alltid har vetat det. Ja tamefan till och med farsan, som man i princip inte såg till alls innan han började närma sig de sextio, som jobbade jämt, lugnande ner sig och njöt lite av livet de sista åren emellan sextio och sjuttio. Dog såklart sen. Blev bara sjuttio. Hade tio goda år. Men hade förtjänat tjugo. Minst.

Men jag kan inte känna att jag är där. Att det är dags att slå av på takten och lugna ner sig. Sitta i parken och mata fåglarna. Men kan jag? Ja kanske skulle jag ha lagt av om jag kände att jag stod i vägen för yngre. Jo jag tror på de ungas förmåga. Engagemang går före erfarenhet. Alla gånger. Så är det. Men den väg jag går är jag själv på. Det finns ingen ung förmåga som jag går i vägen för eller hindrar. Tror jag. Vem i så fall!? Och sen är jag så förbannat nyfiken över vad som finns bakom nästa krön att det inte är den minsta konst att ta sig upp för den där jävligt jobbiga uppförsbacken. Men det är klart. En livsvandring är som att gå i fjällen. När man flåsande kämpat sig över den där höjden och tittar ut så fattar man att det finns fler höjder att ta sig upp och över framför en. En till och en till och en till. Men också planmark och nedförsbackar. Bäckar. Man får försöka njuta när man är där. Fast de där enkla partierna passerar såklaert snabbare genom sinnet än de jobbiga uppförsbackarna gör.

Fast kanske skulle man göra som dragspelarens farsa. Spara undan ett par dynamitgubbar som man kan knyta kring kroppen och tända om åldern och sjukdomen kommer i fatt en.  Eller köpa sig en vacker krutrevolver som konsumföreståndaren gjorde efter cancerdiagnosen. Utifall. Som försäkring.

Ålderdomshem. Furugården, som det heter här. Ja, man skulle kunna hamna där. Snabbare än man tror. Poff och sen är man en grönsak. Nej det skulle vara det värsta. Vem och om vad skull jag prata. Älgjakt, fiske och skoter?

Men härifrån måste vi. Dags att hitta en ny bubbla att leva i. En där det finns andra koltrastar som man kan döpa till Pavarotti. Där det finns fri sikt ut över öppna landskap. Närmare till kulturen. Ja jag saknar kulturen mest. Teater. Konst. Arkitektur. Musik.

Nej jag vill inte sitta där en dag och titta tillbaks och säga att allt det där jag gjorde var värdelöst. Koden, musiken och orden. Men det var de alla såklart. Det vet jag ju redan nu. Det spelar ingen roll hur mycket möda de alla representerar. Varenda kodrad var och är meningslösa. Varje ton i musiken är värdelös. Varje nedskrivet ord saknar värde. I en annan tid kanske det inte varit så såklart. Med en annan timing… Om man känt rätt människor… Om man haft mer pengar… Eller om “om” inte funnits…

I slutänden handlar det ändå bara om vad jag känner när jag sitter och skriver de där kodraderna, orden och musiken. Vem gör jag de där för och varför skapar jag det jag gör. Och i mitt fall har jag lätt att att besvara den frågan. Jag gör det jag gör bara för mig själv och jag njuter varenda sekund av att ha förmånen och förmågan att göra det jag gör. Om jag önskar mig framgång så är det för en fru som har försakat mer än en älskad fru borde behöva försaka. För barn som haft en farsa som jobbat för mycket och varit för mycket inne i sin egen själviska värld. Dom borde fått skörda lite av en framgångs sötma. Själv har jag alltid varit där i det och älskat det glömsk mot omvärlden. Ett löst problem som varit svårt att lösa. En ackordföljd som svänger. En mening jag är nöjd med. Det där har alltid räckt som belöning för mig.

Men kanske kommer också jag till insikt en dag. Ser att det jag ändå kallar jobb och kall inte är allt. Att det riktiga livet (det jag ändå anar som genom en tät dimma) finns utanför det där jag kallar livsuppgift och min värld.

Jag har alltid varit senare utvecklad än mina kamrater bland “de gyllene” femtiosexorna. Så kanske dröjer bara min insikt tills mognaden till slut infinner sig. Han/hon/det/gud hjälpe mig om jag kommer fram till att jag valt fel väg om den dagen kommer. För det och bara det bävar jag.