Nordanvindar genom byn idag. En sån där dag när man skruvar upp alla element ett hack. Kanske två. Särskilt om man nu vill sitta där och fundera. Det finns mycket att fundera på i min ålder. För att inte tala om att minnas. Tack och lov så blir man mer och mer glömsk också. Mycket skit far ut ur huvudet och kommer förhoppningsvis aldrig tillbaks. Men det räcker gott att ha några få bra saker kvar. Det är underligt att det aldrig är dom där stora grejerna som stannar. Ni vet, första kyssen och sånt. Det som man kanske skulle förvänta sig. Istället kan jag minnas, eller rättare sagt se tydligt framför mig, och känna dofterna från, en sommareftermiddag liggandes på gräsmattan tittandes på dom molntussar som sakta rörde sig fram över himlen. Inget annat än att ligga där på gräsmattan men ändå kanske ett av dom lyckligaste och fullständiga ögonblicken i mitt liv. Känna förnöjsamhet över att bara få finnas till där i tiden en varm vacker sommardag utan större bekymmer i livet.
Men jag kan också minnas flera år en vecka före jul med femtio spänn på kontot. Oron över om man skall kunna köpa presenter till suktande barn och mat att fylla dignande julboard med. Kunder har inte alltid samma uppfattning om brådska i den tiden och kanske framförallt egna barn att köpa julklappar till och egna julbord att få dignande av mat. På något konstigt sätt har det alltid löst sig till slut. Med kreativitet och tur och en fru som alltid haft magiska förmågor att få till jular utav lite.
Ett år fanns det inte ens fakturabetalningar att förvänta så det såg extra nattsvart ut. Då ringde en Tysk snubbe tidigt på Lördagmorgonen. Han hade problem med installationen av sin produkt som innehöll en av mina komponenter. Kunde jag ta en taxi och flyga över under eftermiddagen. Jodå han betalade taxi till Arlanda från Los och flygbiljett. Det var kris. Jag bad att få återkomma. Vi ändrade tid till Söndag istället. Med 500 spänn på fickan, alla pengar vi lyckades skramla fram. En vecka före jul gav jag mig iväg till Tyskland till någon jag aldrig träffat förut. Nurnberg och den tyska mannen tog emot. Jag installerades i en tobaksaffär i ett rum bakom själva affären. Satt där dygnet runt i en vecka och löste problemet. Fri tillgång till godis, som kom plasthinksvis, och kakor, och litervis med starkt svart kaffe. Fick betalt med en bunt kontanter och kunde resa hem dagen före julafton. Jul det året också och det kändes extra skönt att kunna handla lego och dom andra obligatoriska leksakerna det året.
Dom svarta åren. År efter en konkurs som tog allt sitter naturligtvis kvar både i huvudet och känns i magen när det minns. Väntan på att få elektriciteten avstäng, få vattnet avstängt. Letande efter tio kronor att använda till kaffet på föräldramötet. För inte så många år sedan stod företagare helt utanför trygghetssystemen. Fråga mig jag vet hur det är. Att numera befinna mig inom det är den största tryggheten jag känt i mitt liv. Det finns så mycket avundsjuka på företagare som det går bra för. Man ser sällan den tid företagare lägger på sitt företag eller dom risker som finns med att vara företagare. Dom som går med skyltar “Arbete år alla” har helt enkelt noll koll varifrån arbete och välfärd har sitt ursprung.
Men en bild av metspön, två fiskesugna ungar och en i själen förnöjsam farsa på en sten vid någon av Los många sjöar med en sol som värmer och ljumma härliga vindar som krusar vattnets yta är ändå bilder jag hellre tar fram. Visst en gammal bil. Inga miljoner på kontot men räkningarna betalda. Mat på bordet. Hopp om ett liv dom närmaste veckorna. Svarta perioder har det goda med sig att det lär oss uppskatta det stora i det lilla. Att känna glädje över fågelsången den där morgonen vid ett öppet fönster eller lyckan här inombords med metspöet i hand vid en sjö mitt i skogen. När det här livet är slut är det i alla fall förnöjsamhetens läxa jag har lärt.