Det är en helt vanlig morgon här på Hälsinglands tak. Jag längtar härifrån lika mycket som vanligt. Vindarna viner kring husknuten i sin brådska att torka ut och hjälpa till att smälta snö. Solen lyser från himlen som inte heller idag ser ut att vara på väg att ramla ner över våra huvuden.
På kontoret med stor tekopp och en arbetsdag framför mig känner jag tillförsikt och längtan inför det som behöver göras. Här trivs jag. Här håller jag på att förändra världen. Ja ni förstår, det är inte svårare än så. Jobbet mitt. Hybris säger du säkert. Men det är bara du som har begränsningar i sinnet käre vän. Förmultnande sinnen snart döda som förpackats i mörka lådor gör inte skillnad i världen. Allt måste börja med att man tror att det är möjligt.
En vindby får huset att skaka till. Vindarna är verkligen hårda i år. Men här inne sitter man såklart tryggt och säkert. Tror man. Hur som helt finns det ingen anledning att oroa sig för det man inte kan göra något åt. Man anar kraften. Hur den kan förgöra och rycka loss. Gillar det egentligen. Människans litenhet kommer i dagen. Vi har alltid annars en tendens att att lyfta upp oss till onåbara härskarpositioner. Men när det drar igång blir vi som gråtande små barn igen med blöjor som behöver bytas av någon som är tryggheten.
Men inget händer såklart här annat idag än jobb utan slut. Ja det är så det ser ut när man förändrar världen. Man kan inte bara ligga och titta upp i taket. Men visst skulle jag vilja packa bilen och fara söderut hellre. Vara borta en månad. Om K kunde få vara ledig. Henk skriver att tulpanfälten är som vackrast nu runt Alkmaar. Jag har aldrig sett. Borde se. Ja Lavendelfält i Frankrike också. Borde se. Solrosfälten som sträcker sig in och bort i evigheten med. Måste se. Har inte sett. Men mest av allt handlar drömmen om resandet om människorna såklart. Mötena. Gillar det mest av allt. De är dom som fastnar i mitt sinne som små juveler eller kolbitar. Backdroppen är de där scenarierna.
Benny A. bygger älgpass. Tittar in hos dragspelaren och fikar. Svårt att tror att han finns på riktigt när han liksom finns utanför tv och tidningar. Kör bil fast han inte får. “Här finns väl inga poliser!”. Jag nickar. Vi dricker upp vårt kaffe. Säger inte mer. Ingen av oss. Allt är sagt.