Klockan är helt plötsligt halv tolv. Dags att avsluta skift 2. Om man skall orka med morgondagen. Och hinna läsa lite. Dessutom kommer sotaren imorgon så man får jaga upp tidigare än vanligt. Att läsa en timme, ett kapitel eller vad det nu blir varje kväll är heligt här. Utan det lever jag inte. Sover inte heller. Böcker är nog min största passion. Eller också är det musik. Eller också programmering. Eller allt vacker. Eller koltrastsång eller en massa, massa annat. Shit vad mycket skoj och bra och… ja…. roligt och vackert det finns. Saker man kan bli glad av.
Annars är jag rätt blå i sinnet idag. Det sätter sig ibland. Djupt. Jag misströstar. Men samtidigt kan jag använda det där till att jobba. Ja jag jobbar som bäst, koncentrerar mig som bäst, när sinnet är i det där blå. Idag ingen skillnad. Sluttestar en produkt. Det betyder systematik, systematik och mer systematik samtidigt som man får försöka hålla i koncentrationen. Inte släppa iväg tankarna på vift. Det är så klockan har blivit halv tolv. Ja jag tittar på den och förstår inte vad jag ser. Halv tolv? Tiden går, rusar iväg. Man hänger inte med. Inte riktigt. Förhoppningsvis har man en dag imorgon också. Om det vet man inget, men kan i alla fall hoppas.
Vulkanen Calbuco i Chile får utbrott idag. Mäktigt. Ja man kan väl inte säga annat. Småpluttar blir vi av att se det där varenda en av oss. Nyttigt. Värdens ledare borde sättas vid ett runt bort väldigt nära den där vulkanen. En enda instruktion. “Lös problemen.” “När ni är klara kan ni åka härifrån”. Ja så skulle allt av värde i världen lösas. Nära urkrafterna. Så man inte sölar och slappnar av utan löser.
Vind är det fortfarande mycket av här utanför. Fortfarande drakflygarväder alltså. Men inget för båtfolk. Eller kanske ändå. Går ju undan om man vill. Man vet att man lever. Själv blir jag nog bara sjösjuk. Trotts ett förflutet i flottan. Ja hur jag nu kunde hamna där. Fans väl ingen annan plats ledig kan jag gissa. Kom därifrån gjorde jag i alla fall. Men utan goda vitsord. Befälen var inte nöjda med mitt uppförande. Det är jag stolt över.
Jag är gravrättsägare. I Ovanåker. Det är lite som att vara hemmansägare fast utan hus och speciellt mycket mark. Morsan och farsan ligger där tryggt i trettio år. Ja det är avklarat. Själv vill jag inte ha någon grav eller sten. Dom får väl kasta askan i soporna. Helst skulle jag vilja flyta nerför Voxnan och förbi Edsbyn en sista gång. Men det får man väl antagligen inte. Inte för att det är så viktigt heller såklart. Det viktiga är avsaknaden av sten och begravningscermoni och allt det där. Nu är han här – nu är han borta liksom. Det där med Edsbyn kan jag ändå klara av i nästa liv eftersom jag skall bli fjäril då. Man får flyga förbi helt enkelt. Varför inte efter Voxnan. Hylen – “hej vad det går”. Ja i sinom tid alltså. Jag har lovat han/hon/det/gud att leva klart det här livet först. Hur det nu än blir och hur länge det nu varar. Låt mig slippa sjukhus och ålderdomshem bara. Jag vill dö snabbt som farsan när det händer. En dag sen är det över. Med oförstörd stolthet alltså. Det enda jag egentligen har kvar,
Men nu har klockan passerat tolv. Dags att ge sig för ocool gubbe på kulle i Lo(o)s. Godnatt!