Jodå sushi. På Taste of India. Ja köket blandar sig över världen. Mac Donalds finns där också så varför inte sushi. Det smakar gott. Förbannat gott. Vilket efter en efterföljande cappuccino på Dackes gör livet värt att leva. Hudiksvall alltså. Trevligt att vara i Hudiksvall utan att vara upp till sjukhuset. Det hände ibland. Men oftast är det sjukhuset som gör att man kommer dit. Men K den här gången. Hon skall plåta tuttarna. Själv väntar jag utanför psykakuten. Utifall. Känner att den drar i mig. Men sliter mig loss. Hittills hållit mig därifrån i allt annat än som en löneanställd, trösta trasiga ledsna människor där fast i en annan stad. Återigen sushin som lockar mig över på rätt (?) sida om gränsen. Den här gången. Vi åker ner på stan.
Men det blir en heldag utan att egentligen ha något annat mål än att bunkra lite mat. Lullar omkring lite alltså. Njuter. Skrattar. Köper present och majsbröd. Ja det som är så jävligt gott. Man är ju en redneck. Sedan generationer tillbaks. Så vad är annat att vänta.
Men en bra dag. Det regnar på vägen hem. Vräker ner. Ett riktigt sommarregn. Årets första för mig. Gillar det. Vet att det tar snön med sig. Men termometern bara på plus en grad. Det är nära vintern och att allt det där regnet skulle ha kommit ner som en riktig snödämp. Men det gör det inte alltså.
K och jag skrattar fortfarande tillsammans. Det är när man slutar med det som det är fara å färde. Det är bra. Varje skratt befriar och binder samman.
Vi åker förbi “Regnsjö”. Där skulle man kunna bo. Japp. Fint. Ja jag vet att det heter “Rengsjö”. Men ändå. Hela biten därifrån mot Järvsö efter Ljusnan är, liksom Voxnandalen, den absolut vackraste delen av Hälsingland. Fast mer igenväxt efter Voxnandalen såklart. Man har inte fattat, eller har kanske inte viljan, att visa upp det vackra man har för världen från vägarna. Vill kanske ha det för sig själv. Sluter sig som en mussla och håller fast. Inte så efter Ljusnan. Där dånar man bara man håller ögonen öppna. Större ansträngning behövs inte. Ja, jag älskar Hälsingland villkorslöst. Ja det gör jag. Just därför borde vi flytta härifrån. Man är sårbar när man älskar villkorslöst. Är det något jag har lärt mig i livet så är det just det. Farliga grejer det där med kärlek. Fly. Kärlek slår bara mot den som älskar. River ur och sliter sönder. Lämnar bitter eftersmak.
Så fort solen går ner över vår kulle så går regnet över i snö. Världen blir vit igen. Men sju och en halv grad när jag vaknar. Snön är borta igen med ett “tjoff” till strax efter lunch. Tar med sig den andra snön också, den som vill dröja sig kvar i skuggiga partier, inte vill ge upp, på samma sätt som en kvarlämnad Japansk soldat på en öde ö. Han som för fyrtio år sedan fick ordern att försvara eller dö. Men vi vet alla hur det blir till slut. Sommar. Enkel tid.
Första maj idag. Arbetarnas dag. En dag att dö för. Men finns det några arbetare kvar? På riktigt. Moderater och socialdemokrater och hela skiten. Det är samma. Men visst. SCA härvan. Ryggdunkarna. Bara Faxe’n på Sandvik kvar nu (ja och några tusen till i andra grabbgäng). En lismande orm. Men han ryker härnäst. Men han har redan gjort tillräcklig skada. Flyttat Sandviks huvudkontor till Stockholm. För att själv få närmare till jobbet. En sån liten puttefnaskmänniska.
Men det finns såklart frågor att slås för. Läste någonstans att för att jämna ut kvinnors och mäns löner så krävs sjuttio miljarder. Ja gissar, ja jag är ganska säker på att det inte finns en man som ställer sig upp offentligt och försvarar de där skillnaderna. Inte en enda. Så bestäm i styrelserummen då för fan att det blir inga löneförhöjningar för män innan det där är löst. Få bort frågan från borden. Eftersom den behöver komma bort från borden för att det vi gör skall kunna kallas trovärdigt igen.
Men det är som negerbollsdiskussionerna. Det används så jävla mycket energi åt den där jävla löjliga frågan samtidigt som folk dör där ute pga av hudfärg. Kom för fan inte och säg att det där är den viktigaste av frågor i den värld vi lever i. Det är en skitfråga. En noll, noll fråga som kanske kommer att hanteras med varsamhet när femton miljoner viktigare frågor först har tagits hand om. Japp man hanterar de mest blödande först. Skrubbsåren får vänta. Hur än mycket de som har dem skriker.
De flesta av plakaten idag handlar om just skrubbsår. Det köper jag inte. Det skapar förakt. Åtminstone från mig.
Själv går jag då inte med plakat idag. Skulle gett mig ut med röjsågen. Men snön fick mig att tänka om. Stannar inne. Men något har hänt. Jag kan inte längre ta in allt jävla elände som ramlar in min mailbox. Mailen från Amnesty raderas olästa numera. Jag orkar inte läsa dem längre. Resten av samma natur också. Det fungerar inte. Världen är för jävlig för det. För många diskuterar om man får eller inte får säga “negerboll” eller inte. Alltså istället för att ta tag i de viktigare frågorna. NEJ för helvete. Jag säger inte “negerboll” jag vet att det sårar känsliga själar och upplevs som nedsättande. Men jag tänker det varje gång jag ser en. JA och jag gör det utan att en enda gång, innan diskussionerna började, kopplat det med färgad hud. Jag fick lära mig en gång att det hette så bara. För det är jag alltså en dålig människa. Skit på er!
Första maj kommer alltså gå obemärkt förbi här. Men det fanns såklart en tid, innan mitt liv började, då jag skulle gått främst i leden en sådan här dag. När det gjorde skillnad. Männen och kvinnorna som går där idag verkar mest tänka på sin egen karriär. Ja och männen och kvinnorna som fick sparken för fackföreningsarbete och politik för att göra Sverige till det det är idag vrider sig i sina kistor i avsmak över hur det har blivit.
Men kanske vänder det. Kanske gör det inte det. Man får hoppas på de unga som alltid. Det är till dem som hoppet alltid står.Jag tror nog på nästa generation. JA tamefan det gör jag nog. Vi i den här jävla lets dance och negerbollsfrågegenerationen kan skita på oss. Ja göra det utan att ens torka upp efter oss.