Man vaknar till en tisdag mitt i våren. Helt OK för min del. Det roligaste som händer idag enligt kalendern är sophämtning. Momsen har jag nämligen redan klarat av. Men en Indisk vän i New Dehli har sin första bröllopsdag idag. Hans fru och han själv är båda födda på världens tak. Eller strax bredvid i alla fall. Vackert, högt och magnifikt. Själv får man nöja sig med att bo på Hälsinglands tak. Det är olika. Men vackert här också. En dag skall jag besöka honom.Alla borde få en chans att dofta på Indien innan man dör. I alla fall hoppas jag på det. Man hoppas på mycket. För mycket. Men att drömma om saker är halva nöjet.
Tisdagar är stora krockardagen här i huset. Alla skall iväg samma tid. Alltså sitter jag här oduschad på kontoret. Jag som bara sitter hemma får anpassa mig. Såklart. Ja jag har inga bussar att passa, inga lektioner som ringer in. Bara livet som rusar förbi md en jävla fart.Får väl bygga en egen dusch här nere. Eller en swimmingpool. Finns hundra kvadrat outnyttjat nu när jag inte tänker bygga studio. Förd det skall jag väl inte? Eller?
Spotify får Svenska dagbladets första affärsbragd. Självklart värda det. De kanske inte kan åstadkomma applikationer som imponerar särskilt i användarvänlighet men de har förändrat musiknjutarvärlden. Det laddas inte ner så mycket längre. Smidighet och urval är ju det vi vill ha. Och fick. Alternativ dyker ju upp hela tiden såklart. Det skall inte gratislyssnas så mycket. Vi skall välja andra tjänster för att artisterna skall tjäna mer. Ja man kanske skulle kunna tänkts sig det om artisterna vore de artister som behövde mer pengar. De unga. De nya. Men Madonna? Stackarn. Jay-Z? Synd om? Ja kanske. Men grattis till Daniel Ek och Martin Lorentzon måste man väl ändå säga. Ingen tvekan om det.
Solen lyser in på kontoret så att jag snart måste dra ner persiennen i fönstret här vid skrivbordet. Det smärtar varje gång. Ja jag har skrivit det förut. Nu när man längtar efter sol. Man väljer bort den för att titta in i en skärm istället. Kan det egentligen bli galnare? Nej det kan det inte. Men jag hoppas i alla fall att så länge man har den insikten – att det är galet och märkligt det man gör – så finns det hopp. Att verkligheten finns där ute. Ja man måste förstå det. Hur uppslukad man än blir.
Men jag har sovit som en stock i natt. Känner mig utvilad. Kanske vaknar också efter att jag får en dusch. Hurra för det. Kanske får den där storverkskänslan. Den man behöver för att orka. Nej, nej, andra behöver inte tycka och tro att det man gör är storverk. Men själv måste man det. Inte skämmas för att tycka det heller. Andra har nog med sig själva. Precis som man själv har. Bra så. De andra skall ju också ha den där känslan. De behöver inte ta del. Bara förstå. Heja på. I alla fall om de själva vill bli påhejade. För man skall heja på mycket och ofta. Också om ingen annan hejar på tillbaks. För freden.
Sågarna har tystnat här i byn. Ovanligt tidigt. Det är väl värmepumparnas framfart som fått det där att minska också. Fler är slavar under måntaliga fakturor. Fast man köper sig frihet. Det är ju så de säljs. Som frihet. Fast el. Ja elledningar är den perfekta distibutionsformen för energi. Det kommer man inte ifrån. Det är ägandet av ledningar och produktion som är problemet där. Nuvarande ordning skapar herrar och slavar. Man behöver inte ha röd partibok för att inse det. Samarbete befriar.
Men nu skall jag beträda den där duschen och sen inleda min dag med att packa några paket. Ja sen efter det någonstans får storverken komma. Skall nog tillverka några kort idag. Borde det i alla fall. De står där på listan och hoppar och hoppas på att bli tillverkade. Men det är trångt på den där listan. Allt prioriterat högt upp. Allt tar tid att färdigställa. Bara jag där emellan. Som skall försöka få igenom alla de där grejerna genom nålsögat utan att det skall kosta så många kronor. Det är en kamp. Man blir trött av att kämpa. Så är det.