Djävulen och jag

Det är söndag och anglosaxiska veckor börjar, alltså arbetsveckan för mig också. Sitter på kontoret alltså. Djävulen sitter bekvämt tillbakalutad i en av stolarna och vill prata med mig här på morgonen.Kanske inte allvar direkt, det är bara en till av våra diskussioner om livet och ickelivet.

Det finns en fördel med djävlar, man behöver inte frysa när man sätter sig nära en av dem. Men föraktet lyser förstås i de där ögonen och bockfoten vickas ner mot golvet i jämn takt som om det här är ett förspel och upptakt till dans snarare än till ett samtal. Jodå vi har haft våra diskussioner förut också. Många gånger. Antalen går inte längre att räkna. Så gammal är jag nu. Det här är bara ännu en gång. Så jag sätter mig utan att tänka efter. Ser in i hans ormögon utan rädsla. Ja han kan ta mig om han vill. Jag har gjort så gott jag kunnat. Inte försökt trampa någon på tårna. Inte fuskat en enda gång vad jag vet. Försökt göra gott. Älskat mer än jag hatat. Räcker inte det så får det väl vara som det vill då. Kommunikationen med han/hon/det/gud har alltid varit enkelsidig. Inte fan har han/hon/det/gud orkat sätta sig i en stol mitt emot mig, en ocool gubbe,  en vanlig söndag i livet för att resonera inte. I alla fall cred. för det måste ändå Djävulen få.

Jodå han känner såklart av att pollen försvagar mig. Att livsresan tröttar mig just idag. Att jag ibland numera längtar mer efter vila än själva livet. Vore det inte så skulle han såklart inte sitta här och vilja resonera. Ja han öser på såklart.  Gottar sig åt eländet i världen. Njuter åt att allt blivit yta. Skrattar när han kommenterar människornas oförmåga att hjälpas åt och bry som om varandra. Han visar mig bilderna från djurfabrikerna, väl medveten om att jag för länge sedan tagit avstånd, inte vill vara den del det där. Men oförmögen att göra mer. Jag ser männen och kvinnorna som dödar för sitt nöjes skull. De om sätter upp huvuden på sina väggar. De med övertygande röst hävdar att krig är fred de med som så många andra gör i vår tid. Kallar det naturvård. “VÅRD” säger djävulen och flinar illmarigt åt mitt håll.

Sen visar han upp Lisa och Kurt och Marie och Sven och… som alla är annorlunda. Som inte får vara annorlunda. Ja han skrockar när han berättar om hur många Lisa, Kurt, Marie och Sven som tar medicin för att bli normala som de andra. “Att världen kan gå på det där!!!!” nästan skriker han hysteriskt skrattande. Reser sig upphetsat. Närmar sitt ansikte nära mitt så att jag känner hans stinkande andedräkt och får den skrattande djävulens saliv som stänk i mitt ansikte. Men jag skjuter honom ifrån mig så att han sätter sig på sin stol igen med en duns och jag berättar om min vision om framtiden. Om hur människorna om hundra år  kommer att skämmas mer än de någonsin har skämts tidigare över något i historien över sitt försök att få människor att bli lika. Sin tro att “NORMALT” finns. Sina försök att bygga skolor och institutioner för de “normala” istället för de “unika”. Att det kommer en tid när “normal” är det värsta skällsordet en människa kan kasta i en annan människas ansikte. Den ultimata förolämpningen. Jo jag berättar det där.

Och jag berättar om min vision om att “det är så gott” inte räcker för att ta en annan varelse liv och äta dess kött. Att vi har val vi kan göra i livet. Att också där kommer historien att se tillbaks på med förakt på de av oss som valde att inte handla, att inte tänka, att inte se.

Ja medans jag är igång så berättar jag några andra av mina visioner också. Om en bättre värld där bortanför kröken. Och till slut är det jag som står där böjd över djävulen och skriker och han som får min saliv i sitt ansikte. Jodå han kryper ihop där han sitter för när jag kommer in på mina visioner så kan jag bli riktigt jävligt jobbig att lyssna på. Att tro på en bättre värld passar sig liksom inte för en Djävul. Hans anhang är gubbarna och gummorna med “världen går under imorgon” skyltar eller “norrland går under” skyltar eller x går under  med för den delen. Eller de som säger att något annat går åt helvete. Djävulens anhang allesammans. Surkartar, livsförstörare som borde spärras in hela bunten.

Till slut blir det lite av tysta leken. Han sitter där tyst djävulen. Jag sitter där tyst mitt emot. Ingen av oss säger ett ord men stirrar varandra stint i ögonen. Det brinner lite strax bakom hans öra på djävlars vis. Det ser rätt komiskt ut och jag kan inte låta bli och småfnissa lite. Erbjuder min röda skumsläckare gör jag. Är det något som djävlar ogillar så är det småfniss. De föredrar definitivt hånskratt. Brandsläckarskämtet har de dessutom hört förr. Så den här djävulen tackar för sig.  Ja vi ses igen. Det vet vi båda. Jag, den som aldrig skrev på varesig hans eller han/hon/det/guds kontrakt. Som står där fri mitt emellan. Som ingen men fri att tänka själv. Som krävde den rätten som sin födslorätt. Som kanske dignar under bördan av att bära den friheten. Jodå, så är det. Men som ändå fri. I tanken och i livet. Vi tar adjö. Djävulen med ett morrande innan han går ut genom dörren som precis öppnat sig ner i den rykande underjorden och jag med ett “tjena, vi syns” följt av en suck. Ja. här skall det jobbas. Det är bara ännu en arbetssöndag av många i livet.