Solen går upp 3:57 här idag. Ännu en timme inhämtad för ljuset. Tjugosjunde april var den förra. Första Januari gick solen upp 9:17. Ja så har vi sommartid också. Vi pratar alltså från 9:17 till 2:57. Man kan förundras över det eller skiter i det. Man väljer själv. Det händer i alla fall.Själv väljer jag att förundras över så mycket som det vara går att förundras över. Jag kan helt enkelt inte få nog av alla saker som det finns som man kan förundras över. Detta är alltså en av dem. Himlakropparnas rörelser. Planeternas fria fall i tidsrummet.
I midsommartid ungefär går solen upp vid tretiden. Nätter att älska under. Här upp i Lo(o)s lever ett magiskt ljus under den tiden. Ja det bör upplevas. Dröjer kvar i kanske två veckor, inte mer, sen är det borta. Jag upplevde aldrig det där i Edsbyn. Det är något speciellt med ljuset här. Kanske beroende på höjden. Jag vet inte. Magiska nätter. Twilight. Något att längtas till och ge sig ut på nattliga skogspromenader i. Fjällriporna lyfter och flyger självlysande om uppskrämda där i sommarnatten.
Förra året kom svalorna den artonde maj. Har inte sett här hos oss än i år. Alltid lika efterlängtade. Älskar hälsningen som svalorna alltid gör när de kommer hit. En störtdykning ner mot längtande människor. Jag saluterar dem varje år. Hälsar välkommen med glädjen pockande i bröstet. Finns det något som är mer sommar än svalors lek i himlen? Jag gissar att de gör på samma sätt mot andra för mig okända människor i Afrika när hösten glöder som starkast här hos oss. Att också de där nere längtar efter dem på samma sätt som vi gör här. Man vill skriva sånger när man tänker på det där. Ja och nog känner jag en samhörighet med också dem där nere. Vi delar ju de här fåglarna med varandra. Mästerflygare utan jetbränsle.
Ljuset väcker oss till liv som människor. Gör till bättre och sämre varelser. Tid för återhämtning.