Det första personliga mail jag får från den nye redaktören är ett där hon säger att mina tjänster som krönikör i Hälsingetidningar inte längre behövs. Just det svider. Att få det mailet, skrivet i en personlig ton med massor av ursäkter, men inga svar under månader före när jag skickar in mina krönikor. Ingen respons. Kom de inskickade krönikorna fram? Publicerades de? Kan jag skicka faktura?
Sen kommer den där kören och ställer sig runt omkring en och börjar skalla att man inte duger. “Där ser du”. “Trodde du att du kunde skriva ditt fån”. Ja ni vet hur dom låter och ni vet hur dom håller på. Dom älskar de där nederlagen. Njuter när man blir ratad. Ja när det går dåligt och går åt helvete också. Ger sig liksom aldrig. Maler på.
För trotts alla förmildrande ord i det där mailet, de som försöker släta ut, så vet jag ju att det jag skrev inte dög. Inte sålde tidningar. Det är inte svårare än så. Man får köpa det. Än en gång har man blivit ratad för att man inte duger.
Men i de där lägena hjälper det såklart att ha levat ett tag. Jo det där har hänt förut. Ja och man har blivit ledsen många gånger, andra gånger insett att man förtjänade det. Men gemensamt för dem alla är att man måste obönhörligen ställa sig frågan. “Varför gör jag det här?”. Alltså ställs den där frågan “Varför skriver jag?” till mig själv den där dan. Sen sitter jag där och kräver otåligt ett svar av mig själv. Ja jag tänker fan i helvete inte ge mig förrän jag får ett svar. Svara du ocoola gubbe.
Men inte vet den ocoole gubben, som är jag, varför han skriver så många ord där till kaffekoppar och tekoppar. De vill liksom bara ut de där orden. Samma sak är det med musiken. Den finns där i huvudet bara. Orden, tonerna, historierna, prylarna. Mer än det går att få ut på papper och ut i fingrar. Att lyckas få ut i alla fall lite av det där – så att det finns på riktigt – lättar lite på trycket där inne. Men varför? Ja kanske just och bara för att lätta påtrycket då. Det infinner sig ett lugn efter att man skrivit texten, låten eller fått ner den där konstruktionen på papper. En kort stund i alla fall. Innan mer vill ut. Men jag älskar det såklart. Ja det är ju jag det där.
Fast det är som ett förhållande var och en av de där också. Först passionen. Så oändligt lätt att finnas i den. Sen vardag. Man skall ta det hela i hamn också. Nu får man jobba. Det är mest jobb och ansträngning där. Att ta något fram till “klart”.
Nä det finns ingen mening. Han/hon/det/gud vet kanske. Men han/hon/det/gud har aldrig svarat på någon av mina frågor så jag tänker inte ställa den här heller. Men något i mitt inre säger att jag måste göra det här ändå. Ja jag måste skriva mina texter, göra det fast jag nu då inte duger som krönikör, storbloggare eller whatever. Ja göra det fast bloggen där orden sprutar fram knappt är läst av någon annan än mig. Jag måste skriva de där låtarna. Ta dem hela vägen till “klar” i svett och tårar fast än det kanske bara är tjugo pers som lyssnar på dom, och då är det en bra dag. De är något inom mig som säger fortsätt, FORTSÄTT. Och nej. Det handlar inte om att “L Y C K A S”. Nej det förändrar ingenting. För vad allt det där kokar ut i är. Är jag nöjd? Gjorde jag mitt bästa där. Och tittar jag på de där krönikorna så känner jag så. Ja när jag skrev varenda en av dem så gjorde jag mitt bästa. Jag var nöjd när jag skickade in dem. De var “klara”. Det var jobb och svett att ta dem till “klart”.
Men ett halvt år senare. Visst skulle jag gjort annorlunda, ändrat, skrivit om något helt annat. Men bara för att jag är en annan människa idag. Jag har utvecklats sen dess. Allt jag gjorde igår kan jag göra bättre idag. Ja jag lever mitt liv så. Som snart sextio men fortfarande på väg. Den resan tar aldrig slut. Jo de gör den såklart. En dag. Man skall inte lura sig själv för mycket. Men fram dit då. Fram dit får den hålla på.
Så jag deppar inte så länge över att bli ratad som krönikör i Hälsingetidningar. Andra sköter kanske det där bättre. Det är inte min uppgift att bestämma och döma i det. Jag har bara ett ansvar och det är att vara sann mot mig själv. Lyssna på den där inre rösten som ändå hörs där i kören av “du kan inte”, du är värdelös”, “du är en klåpare”. Den som svagt säger att jag ändå duger. “Du duger om du själv tycker att du duger”. En människas hårdaste kritiker är ändå det egna jaget. Om man vågar ha den dörren öppen. Om man vågar lyssna. Så kan det finnas en röst som svagt säger att man duger fast än andra nu kanske inte tycker det. Den skall man lyssna på. Ja det vet jag. Den är ens bästa vän. Så jag lugnar mig. Fortsätter som om inget har hänt.