Tisdag här. Tisdagar är ofta bra dagar. Man har kommit igång liksom och det är ganska mycket vecka kvar så det finns möjlighet att hinna med saker. Torsdagar och fredagar kan bli mer desperata. Det är mer jakt på “klart” under veckans sista dagar. Idag hinner man tänka och fundera. Gillar det. Behöver det.
Vaknar med huvudvärk. En ständig huvudverk den sista tiden. Men pollen gissar jag. Histaminer som får slemsäckar att svälla och leta sig upp i bihålor. Inget att bry sig om. Bara jobba vidare. Man behöver inte vara stålmannen för det.
1978/79 träffade jag mikroprocessorn för första gången. Fyra bitar blev åtta bitar ungefär där. Jag kan väl inte säg att jag fastnade direkt. Det var först i Uppsala och i en källare under fysikaliska institutionen körande Unix på en pensionerad Nord-100 som elden på riktigt tändes. Det var några år senare. Men 1979, ja det måste ha varit det, så skissade jag på det som är VSCP idag. Omöjligt och fört dyrt att realisera då naturligtvis. Stora dyra grejer skulle det ha blivit. Ja jag återkom till det där flera år efteråt också. Men samma sak. Kostnaden per nod skulle bli alldeles för hög. Men så igår. Japp trettiofem år senare, så löder jag ihop ett kort som i mångt och mycket bestod av den funktionalitet jag skissade på då. En speciell känsla som nästan tog musten ur mig. Man måste tydligen vara envis om man skall få saker att resa sig från pappret och bli något man kan hålla i händerna.
Jag har pysslat med det här aktivt nu i femton år. Det är många år. År då man kunde tjäna in pensionspengar istället. För belöningen är bara en fattigpension. Sanningen är den att hade jag stannat på Träförädlingen och fortsatt jobba, ja gjort det istället för att börja plugga, så hade jag haft det betydligt bättre ställt ekonomiskt idag. Ja det gäller till och med min vän professorn. Han som stannade där på fysikaliska institutionen. Han hade tjänat mer pengar om han stannat kvar på fiskebåtarna i nordhavet.
Så skall man fortsätta in på år sexton? Det som erbjuds från ett samhälle som säger sig stötta innovationer är tävlingar, tävlingar och åter tävlingar. Ja de myndighet som har hand om det där heter dessutom träffande VINNova. Som om de var en del av en spelbolagsmyndigheten. För visst fungerar de så alla de där tävlingarna. Orkar man ens läsa igenom tävlingsreglerna längre som dessutom kräver att man är kvinna, under tjugofyra år, är grönögd eller exakt en och 73 i längd för att få ställa upp.
När jag orkar inte med det där längre. De som skriver orden har dessutom sina tävlingar, musiken sina. I allt jag befinner mig i skall det tävlas. Det är ett jävla tävlande. Men jag skiter alltså i det där numera. Trotts de hurtiga rösterna “köper man inte en lott så kan man inte heller vinna”. Skit på er! Jag har sett pc-revolution. mobiltelefon-revolution och Internet-revolution och pratat mig varm för det när människor inte ens vetat vad det handlat om än mindre brytt sig. Ja alla som känner mig vet det. Men varje gång är det de som redan har pengar som har fyllt sina fickor. Det fungerar så I Europa. Jag inbillar mig inte att den revolution vi ser just nu skall bli någon skillnad på den punkten. I snabb takt fyller de som redan har sina fickor. Rädda för att släppa fram någon utanför familjerna.
Men fortsätta eller inte är tiotusenkronorsfrågan alltså? Allt talar för att inte fortsätta. Ge upp! Vila istället i lugn och ro tills man till slut dör och blir bortglömd. ALLT pekar i den riktningen! Att ge upp vore det rätta valet. Jag har ingen som tror på mig. Ingen som peppar mig när jag inte ens tror på det jag gör själv. Inga pengar. Ja ingenting egentligen. Jag lever ett liv som påverkar andra omkring mig också. Nog fan är min fru värd diamanter, resor och fria klädkonton mer än de flesta andra fruar. Visst skulle huset behöva målas och renoveras. Visst skulle vi också vara värda resor utan mål ut i världen.
Men så ligger en löjlig liten dröm ivägen då. En mani att göra något “klart” som känns som det måste göras. En sådan där grej som är skoj när det är ett hockylag på tv, men inte lika rolig i verkligheten. “Dom gav sig jävlar anamma inte” säger man om hockylaget. “Hen är en Idiot” säger man om innovatören. Fast glömmer såklart att det var innovatörerna och entreprenörerna som byggde det här landet. Inte hockyspelarna eller fotbollsspelarna. Jodå arbetarna också såklart. Vi bygger landet tillsammans. Men ibland är det förbannat tydligt att hönan kommer före ägget. Det fanns inga arbetare utan entreprenörerna. Nej det fungerar inte alltid tvärt om.
Så det kan inte hjälpas. Vägen fortsätter och jag med den. Nu när jag strax ställer undan min urdruckna temugg så kommer jag att fortsätta att realisera det jag bestämt mig för att realisera. Min revisor gråter. Ja jag skulle väl själv gråta egentligen. Men gör inte det. Jag öppnar den där dörren hit till kontoret på morgonen och känner tillförsikt. En gokänsla i magen. Jag försöker få rumpans ena skinka att sitta på den där säljstolen och försöker samtidigt ha den andra på den där innovationsstolen. Just det är det svåraste. Det är långt ibland mellan de där två stolarna och även om min rumpa är rätt stor så räcker den ändå inte till för att ha en skinka stadigt på var och en av dom. Japp där finns innovatörernas gissel. Men också anledningen att Microsoft, Apple och liknade bolag lyckas. Man har personer på båda de där stolarna redan från start. Ja det handlar bara om intresse. Att när innovatören har lagt sina 197% i en produkt så kan hen lämna över till säljaren som lägger 210% på den. Effektivitet och att orka.
Ja mitt eftermäle då. Jag jag har tusen gånger hellre “han försökte men misslyckades” som eftermäle än “tja, vad gjorde han egentligen annat än att kolla fotboll på tv och samla på sig en påse pengar?”. Det är inte svårt att välja där. De flesta kommer ändå aldrig varesig förstå eller bry sig. Inte nu eller sen när jag är borta. Inget konstig med det. Men under tiden dom gör det så tror jag fortfarande att jag kan förändra världen. Ja tamefan om jag inte tänker fortsätter att tro på det. Ja det kan inte hjälpas. Hej och hå vad det går.