Notch i Svensk Damtidning! Bara fenomenet att en sådan som han, som ju ändå bara är som mig, hamnar i den blaskan. Man kan kräkas över bara det. Därför att han är bättre. Tror jag. Men än värre är det såklart att den där Svenska Damtidningen (som i sin egen existens är värd ett antal spyor) överräcks till mig. “Titta här vad bra det går för Notch, han är också från Edsbyn…”. Ja jag vet det. Det berättas alltför ofta för mig. Ja han är framgångsrik. Han har lyckats. Till skillnad från mig då. Det sägs inte. Men det är alltid underförstått. Vi har både ett ursprung i Edsbyn ju. “En del går det bra för andra går det åt helvete för”. De som inte är lika duktiga. “Leende…”
Ändå vet jag ju att han bara vill sitta som mig också. Han och jag vet vad framgång egentligen är. Att göra det man tror på och det man vill. Sitta där och programmera. Målet är för det mesta bara skit. Vägen är allt. Det är det livet lär en.
En musikkamrat låter sina låtar snurra dygnet runt på Spotify. Ja det är ju tråkigt att man ser att han gör det där så tydligt. Sen postar han inlägg på fejjan om hur jävla mycket han spelas. Till skillnad från mig då. Men vägen igen. Varför skriver man sina låtar och varför spelar man in dom? Är det för att man till synes skall vara framgångsrik eller för att man gillar det man gör. Som människa sjunker han i alla fall som en sten ner i gyttjigt vatten i mina ögon.
Men det är klart att det är så att de flesta som jämför mig med Notch inte ens orkar ta reda på vad jag gör. Eller samma sak med de som säger att jag skriver skitmusik eller att jag inte kan stava. De lyssnar inte, de läser inte. Det behövs andra för att tala om och vägleda. Då följer de så gärna. Hyllar eller sänker. Vet hur det ligger till. Det skall mycket till för att höja. Det behövs lite för att sänka.
Men jag har aldrig brytt mig om de där människorna. Inte ens i skolan som ung. Folk får tycka vad dom vill. Först och främst gör jag min grej. Det JAG tror på. Såklart vill jag också gärna bli framgångsrik. Ha mycket pengar på banken, fin bil och hus i LA. Den som påstår att hen vill annat är bara en förljugen illaluktande fis. Men skillnaden mellan mej och många andar är att jag inte har ett pris där jag villigt ställer mig på andra sidan för att få det där. Nej inte på sjuttiotalet när dansmusik gav möjlighet att leva på musiken och den egenskriven hårdrocken på sin höjd gav en spelning per år i radio. Inte på nittiotalet när sökandet efter sanningen fick stryka på foten för jakten på institutionens fasta forskartjänster och docenturer. Inte på nittiotalet när det handlade om svårår eller en såld själ. Inte på tvåtusentalet när musiken kom tillbaks, när orden kom tillbaks, när de så självklart bara var mina igen.
Nej det finns inget pris där jag är till salu. Kanske en punkt däremot. Det är en annan femma. Det finns metoder att få alla att sälja sin själ. Man skall inte vara naiv och tro något annat. Men framgång och pengar är inte det avgörande för alla. Faktiskt. Det finns dom som har svårt att förstå det.
Ja Notch då. Illasinnade tungor pratar om Sturehof, Notch, kokain och jävligt lite programmering. Jag gissar att de där tungorna är den Svenska avundsjukan som talar. Om inte blir jag ledsen.
För mig antar att de kommer de där jämförelserna i framtiden också. Eller “Jo ,han är nog duktig men pengar det kan han inte göra, han borde satsa på…”. Ja ni vet allt det där som sägs i all välmening. Alla som vet hur man egentligen borde göra. De som känner vägen till framgången. För andra. Inte för sig själv dock. Som vet hur man blir som Notch. “Ja, man borde skriva ett spel, som Notch”. De som inte fattar hur mycket tur, hur mycket skicklighet, så många “nej jag har inte tid att hänga med på den där festen” som krävs för att få till det där. Men framförallt tur såklart. Det finns en jävligt massa duktiga människor i världen. Ja de flesta som finns i den är bra på något. Men det är förbannat få som har tajmingen, förmågan och kraften just där när allt samverkar i universum för att det skal hända. Har tur. Så de hamnar i Svensk Damtidning. Så att folk som inte har en aning om vad de gjort, eller vad de gör, eller ens bryr sig om det, beundrar dem. Tycker dom är bäst. Vill vara deras vän.
Min låt En prickig klänning spelades en gång förra veckan. Inte tusen gånger. Inte hundratusen gånger. Det är ingen framgångsrik låt av en framgångsrik artist. Men det är inget fejk heller. Det är min låt. Från min själ. Förhoppningsvis gillade den där ende lyssnaren vad hen hörde. Men sannolikt reflekterades det inte ens över det. Men om det nu stod tusen spelningar där och jag vetat att 999 av dem kom från min egen maskin skulle jag aldrig, ALDRIG, kunnat leva med mig själv. Fusk. Jag har alltid satt en heder i att inte fuska. Därför att jag aldrig tävlar mot någon annan än mot mig själv. Ja och jag lovar jag är en värdig motståndare. Gå i mina skor en dag så skall ni se.
Så välkommen med era Notch berättelser och Notch utklipp överlämnade med sneda leenden. De förändrar inte ett skit här. Jag vet vad jag vill. Jodå jag håller på att förändra världen. INget Svensk damtidning skriver om såklart. Inte Hela Hälsingland i en helgbilaga heller såklart. För vem skulle vara intresserad av att läsa om det. Ingen. Men från mitt perspektiv. Spelar det någon roll?