Det är en morgon med den där sommarkänslan. Den första morgon med den som infinner sig i år. Har ingen aning om varför det känns “sommarmorgon” just idag men det gör det. Examensförväntan, lata-dagar-förväntan, rose’, grillrök och myggor. Lunch ute… Men det kommer såklart aldrig att gå. För kallt. Ja och även om regnet inte faller där ute just nu så skall det komma tillbaks på eftermiddagen. Blåsten med. Men känslan finns kvar. Normalt skulle strumporna varit avtagna nu. Inte sättas på igen förrän framåt september någonstans. Bara fötter som får tränas varje år för att kunna gå på stenvassa vägar hör också till sommaren. De njuter som mest, de där gubbfötterna, när de får gå sakta utan att jäkta i solvarmt gräs. Japp, också fötter måste få sitt.
När jag slutade på John Bauer gymnasiet i Gävle och flyttade hem till Lo(o)s igen så gav Thåström ut sin skiva “Beväpna dig med vingar“. På “S:t Ana katedral” sjunger han “Det är lång väg till Loos bar från John Bauer land…” (3:16), jo han gör det. Man kan inte få en bättre kick in i en ny vändning i sitt liv än det. Man måste ju helt enkelt valt rätt väg då ändå. Om till och me en av de stora fattat. Sen att det egentligen handlar om avståndet från Småland till Loos bar i Wien är en annan sak såklart. Min värld kontra Thåströms. Ja min vinner i min. Hans i hans. Svårare än så är det inte. Tolkningsföreträdet ligger hos betraktaren, läsaren och hos lyssnaren. Thåström vet det. Jag vet det.
Mexiko i inboxen på morgonen. Ett universitet som har frågor. Det är sällan så mycket Latinamerika även om både Chile och Brasilien och Argentina såklart förekommer. Så jag blir glad när något som jag har snickrat ihop letar sig till ett Universitet i Mexico. Så klart heter han som kontaktar mig Hector. Det ena andra alternativet vore ju Pedro eller hur?
Just det där att verka på en internationell marknad också som en av de minsta av företagare är för mig ett under. Det finns komponenter som jag kan köpa här i Europa och som kostar fyrtio kronor här men som jag får för under en femma om jag köper dem i små serier från Asien. Visst det finns en risk. Det är alltid en kalkyl. Men i verkligheten sällan ett problem. Det är oftast samma grejer. De som säljer där vill som de flesta andra som säljer grejer att man skall återkomma och köpa mer. Svårare än så är det inte.
Sen att sälja. Jag har hittills inte sålt någon av mina grejer i Sverige. Visst är det lite kul. Men idag går paket till Paris och en stad i Belgien. Andra dagar till andra platser i världen. Jag har svårt att tänka mig att någon på ett Universitet i Sverige ens skulle ta sig tid att testa de grejer jag gör. Som Hector då i Mexiko, eller x på Stanford, eller y på ett universitet i Kina. De med öppna sinnen. Döden är de slutna sinnena. Det finns många i vår del av världen som vet redan innan de har provat, som vet innan de ens fattat vad dom borde veta eftersom de inte ens tar reda på vad det handlar om. Just det är en större fiende än Ryssland för det här landets välfärd. Det kan jag lova.
Vi lever i en värld som har öppnat sig. Det är tamefan helt underbart. Mellanledens tid är förbi. De lever på resterna så länge. Men dör snart. Som dinosaurier. Jag tror också att just det här är en av de mest viktiga sakerna som hänt för freden i världen. Idag, när något händer där ute, så känner man nästan alltid någon som kan ha blivit drabbad. Det blir liksom en annan sak då. Det kommer närmare. Ja jag gillar det. Man krigar inte mot sina vänner. För är det något man lär sig när man möter andra människor så är det att vi trotts allt är förbannat lika.
Min tekopps innehåll är slut. Därmed också orden. UL är tillbaks med sin blogg. Solen skiner där ute. Jag skall packa grejer och sen koda. Jag har absolut inget att klaga på. Inte ett skit. Och jag vet det. Njuter av det när jag öppnar dörren till kontoret på morgonen. Man är den man är. Man får stå ut med det. Men jag är nöjd för det mesta. Gnäller såklart med den gamle gubbens rätt. Det må vara jobbigt att höra för andra och det kan tyckas en del om det. Men en som omfamnar livet det är jag i alla fall. Det är heligt. En som lever det klart det är jag för det har jag lovat han/hon/det/gud att göra. Med förbehåll att ta ättestupan som sista utväg när inget längre fungerar. Men inte än. Nu skall jag jobba.