Så sitter man då här och har födelsedag igen. Femtiosex… En jävla massa år har gått för en o-cool gubbe i Los Trodde nog aldrig att jag skulle komma hit. Men nu är jag här. Det känns i kroppen. Född i en årstid när andra tänker på döden. Samma tid som genom åren har varit sugen på fest och skratt. Ni fattar. Sätter sina spår. Skapar en deppig en. 😉
När jag var liten fick jag alltid en silversked den här dagen av min kusin. En fin present med goda tankar bakom. Men kanske inte det en fyraåring, femåring, sexåring… ville ha. Om det så än var fastigheter värda miljoner i lådan så skulle ändå en Dinky Toys bil slå högre. Försöker leva så idag också. Värdesätter s.k. mjuka värden. Är naiv fortfarande men är det med högburet huvud. Skedarna ligger i någon låda i något skåp någonstans. Kanske kommer barnen använda dom i en framtid eller sälja och köpa ost för pengarna. Jag minns både min kusin och hans föräldrar – med värme – utan dom. Skedarna saknar fortfarande värd för mig men inte människorna som gav mig dom.
Det här traditionella överlämnandet formade mig ändå. Jag har aldrig tyckt det varit roligt att ta emot och öppna presenter sedan den här tiden. Jag var ju tvungen att visa uppskattning för den där silverskeden. Tacka och bocka och bli glad. Fast den inte betydde ett dugg för mig. Ljuga alla rätt upp i ansiktet. Kände att det syntes på mig. Tycker inte om att vara eller verka otacksam. Ville och vill fortfarande vara ärlig.
Som alla andra så har jag haft min beskärda del av skit liksom glädje i livet. Alltså finns glädje på kontot som har betalats tillbaks med tårar och vise versa. Som i vilket annat liv som helst. Som det skall vara. Jag bestämde mig en gång för att leva det här livet hur det än blev och tänker fortsätta med det. Ta det hela vägen och är jäkligt nyfiken också på fortsättningen. Hoppas framförallt på att det finns fler spännande människor att lära känna också framåt på vägen. Just det att lära känna människor, stora som små, har varit ett sant nöje genom hela livet. Jag ensamvargen älskar ändå just den där social interaktionen. En motsägelse där. Jag känner mig ensam och utanför i alla sociala sammanhang. Det är min natur. Men älskar människorna och vill förstå människorna. Alltså er mina vänner. Ni som finns där runtomkring mig. Men som inte släpps in hela vägen.
Och så var det döden. Allhelgonahelg. Tända ljus för dom som gått bort. En fin tradition. Dom döda är många nu. Den förste kompisen tog cancern i tonåringen och sen har det bara fortsatt. Generationerna lämnar och plötsligt sitter man själv där på första bänk. Det blir bråttom med vissa saker. Har man levt det liv man velat? Skulle man gjort något annorlunda. Nej. Jag har gått MIN väg. Det har inte funnits någon annan väg att gå. Så ikväll tänder vi ljus här hemma för alla vi saknar och vill minnas. Med en trasig bil får man hoppas på andra tänder minnesljusen på gravar där vi normalt skulle tyst kontemplerat en stund innan vi tänt vårt ljus till åminnelse. Jag tror inte de döda tar illa upp om ljusen brinner här hemma i år istället.
Trevlig Helg!