Höstregnet faller med stora kalla droppar. Skogskyrkogården, Stockholm. Jag är barn och åker med pendeln förbi eller är det tunnelbanan? Ljuspunkter i allhelgonakvällen. Hundratals, tusentals, döda som någon minns. Var och en symboliserad i ett fladdrande, flämtade ljus. Där emellan alla glömda, de som inte har ett ljus tänt för sig. De som ingen saknar. Det är vackert. Jag fyller år. Tittar så länge det går på ljusen där när tåget rör sig vidare in mot stan. Känns som om alla var tända för mig, födelsedagsbarnet. Förstår ännu inte sorgen, bara glädjen. De fladdrande ljusen som snart ersätts av stadens mer påträngande ljus. Ljus som kräver att bli sedda istället för att inbjuda till betraktade.
Snart i bilen ut från Stockholm, norrut, på väg mot vintern. Pärlband av lyktor i natten. Köer på vägen in mot staden. Som lysande halsband ormar de sig fram långt bort i fjärran, förbi, och iväg. För barnet, som är jag, ter det sig som om kyrkogårdens alla ljuspunkter trätts upp på ett halsband och satts i rörelse. Det är vackert. Det vackraste jag sett i mitt hittills korta liv och på barnets vis är naturligtvis alltsammans där bara för mig. Men de tunnas ut till slut. Blir till korta ormar och sen till enstaka bloss. Så jag somnar. Glad att ha fått denna vackra present på min sjunde födelsedag.