Jag sover på en grön IKEA soffa innan filmen ens hunnit ta sig femton minuter in i handlingen. Ett underkännande för en film. Ett underkännande för mig som människa. Jag försöker hålla mig vaken. Verkligen, Men det går såklart inte. Vaknar lämpligt nog till eftertexterna. Kanske har det undermedvetna plockat upp något av den. Den var skaplig säger K. Ja, jag kanske lyckas se den klart nästa gång. Det finns många filmer jag sett inledning och slutet på. De filmer som inte riktigt håller måttet i min värld. De stackars filmerna jag inte kan hålla mig vaken till. Någon har jobbat hårt för att få dom klara och jag bemöter dem på det mest förödmjukande sätt. Ber om ursäkt. Det är veckan. Koden. Lödröken.
David Attenborough och Africa får ta över. Sahara. Häftigt. Dödligt. Har glömt bort den här genren så länge, naturfilmerna, och njuter av den här serien om Afrika i allt. Här visas det magiska i världen och det presenteras på ett positivt sätt och det fungerar tiotusen miljarder gånger bättre än alla undergångsprofetior. Man tittar en timme och är omedelbart beredd att ge sig ut och försvara det här klotet. Man blir inte trött som av de där skuldbeläggande sakerna. Lyfts upp i själen av att se det här. Blir en bättre människa. Tror jag. Eller inte. Norrland borde gå att beskrivas på det sättet. Med kärlek.
Sen är fredagen slut. Det blir inte roligare när man är i min ålder. Jag låser och ger mig. Skriver det här och lägger mig. Tar avsked av den femte juni då sommaren faktiskt till slut gick att ana. Går några rundor i trädgården. En av de första i år utan att frysa. Pionerna kommer. Klematis. Inte ett spår av humlen, men annat knoppas och spirar. Liv. Njutbart. Älskar. En humle som måste komma också såklart. Hur skall man kunna leva utan humle. Det går inte. Den beskylls för att vara tanig vår humle men den är inte desto mindre älskad för sin längtan till himlen. Ja var pinnen tillräckligt lång tog den sig hela vägen till omloppsbana. Det är jag säker på. Men var finns det sådana pinnar? Jävligt få är dom.
Här är det spelmansstämma imorgon. Bra initiativ. En bra ort att ha det på. Men alltså ingen rock’n roll, därför ingen jag. Jag har annat att göra. Försöka få bilen att tända på alla fyra först och främst. Sen mer sånt. Datorn och lödkolven tänker jag inte gå nära. Jo för att läsa mail. Men inte mer. Inte förrän på söndag. Då börjar veckan igen. En vecka med äldste sonen kommandes på besök. Det är speciellt. Att få ha båda hemma några dagar. Man är förälder hela sitt liv. Älskar sina barn över småsakerna. Också fast de är tjugosex och tjugotre ungarna. Äldre än man själv känner sig. Visst är det lite lustigt?
Nationaldagen kommer att gå mig förbi. Jag är inte medlem i hemvärnet och inte längre krigsplacerad i hemligt bergrum med order om att tänka. Nationaldag är inget för mig. Midsommar är det här landets riktiga nationaldag. Allt annat är simpel konstruktion. Koltrastsång istället för nationalsång, flaggor och män i uniformer. Den förra är värd att försvara. Inte det senare. Lägg till gräddtårta med solvarma jordgubbar. Där är kärnan i det här landet. Sen har varje landskap sitt. Från bokskogarna, över våra rullande blå berg upp till fjälltopparna. Allt vackert så man dånar. Vi är inte ett utan många. Det finns koltrastsång och andra vackra saker som förenar oss. Mer det än inbillade gränser. Hatar gränser och vad de gör med människor. Olika är det som är eftersträvansvärt. Olika fast tillsammans.
Nu tänker jag gå och lägga mig. Inte svårt. Ganska utvilad efter att ha sovit en dryg timme på soffan. Borde kunna ta mig igenom några kapitel ikväll. En härlighet det också. Hela mitt liv är fyllt av sådant. Till och med det blå räknas in i det. Vill man förstå en sådan som mig måste man försöka fatta det också.