Man måste bevisa för sig själv ibland att man klarar det. Fredag kväll till söndag kväll utan att arbeta. Ja en sådan helg har det varit. Nehejdå jag har egentligen inte tid med det! Jodå några mail svarar jag på men definitivt inget mer jobborienterat blir gjort. Det målas, klipps väldigt lite, gräs eftersom regnet hindrar mig från att fortsätta, och det görs lite annat. Varv sänks. Själar vevas in och lugnas ner.
Söndagkväll är start på veckan här. Men det har pirrat i studionerven ett tag. Det är ett speciellt pirr det där. Jag går förbi studion så fort jag skall in och ut från kontoret och i ett år ganska precis har jag inte känt ett dugg av den där känslan. Men så idag. Ett sug infinner sig. Det är dags. Så varför inte ge sig hän. Så jag ger mig hän.
Jag har nämligen sju låtar liggande. Ganska klara är dom nog och kanske. Om man nu någonsin vågar säga klart i musiksammanhang. Men låtar är det. Jag lyssnar igenom dom men det känns inte som om den här söndagseftermiddagen är en sådan där “att göra färdigt” dag så jag river det stora mixer bordet istället. Jag behöver inte fyrtio kanaler. Allt blir så jävla krångligt. Jag vill kunna sätta mig där i studion under en ledig timme och göra musik. Inte perfekt musik. Jag har inte tid för det. Inte intresse för det. Men jag vill i alla fall stoppa ner en bit av min själ i något skapat och som man i goda stunder kan kalla musik. Större är inte min ambition.
Det är såklart lite sorgligt att riva ner det också. Det är inget fel på bordet. Det borde kunna gjort nytta någonstans. Men jag har försökt sälja det och ingen har visat intresse så från och med idag får det leva pensionärsliv här hos mig. Stå där stolt i ett hörn och vittna om att “jag har minsann haft både symfoniorkestrars och rockbands, kända och okändas, musik strömmande genom mig”. Ja det levde större delen av sitt liv i Helsingborgstrakten innan det kom till mig. Hundratjugo kilo bord med flightcase. Ett bord som har varit med om en del. Ja det har vänligt och utan motvilja också låtit en ocool gubbes musik strömma genom sig. Så undertecknad har inget att klaga på alls. Men pensionsfärdigt nu alltså. Kanske är det helt enkelt skönt det också för ett mixerbord. Men troligen inte.
Lite brum som jag haft besvär med länge på medhörningen försvinner i samma veva. “Viva la enkelhet” utropar jag högt här i lokalerna så att grannarna kikar ut bakom gardinerna. Åtta kanaler ADAT blir lämpligt nog lediga och jag kan lugnt dra lite effekter genom dom på fasta positioner. Bara det förenklar livet massor. Enkelhet behöver jag. Där någonstans kan jag börja skapa. Ja jag vet det låter pretentiöst men det är bara “ocool gubbe skapa”.
Ja så går den då kvällen i fixandet av en låt. Jag ler inombords. Det finns inga tillfällen som assimilerar mina sinnen och drar mig in som när jag sitter där i studion. Jag är helt borta från världen där. En gång var jag kissnödig på morgonen när jag satt och spelade in. Tillräckligt och mer för att behöva gå. Men “skulle bara…” Sju timmar senare gick jag på toaletten explosionsfärdig med fick till just den där delen av låten. Ja jag älskar det. Oändligt glad att jag hittade tillbaks till musiken igen.
Men över då för idag alltså. Nu tar det kanske ett tag igen. Men inte ett år den här gången. Det känner jag. Sommarnätter och studio är också en del av sommarens måsten.
Vän av ordningen undrar såklart varför jag sitter där. Man skall ha syfte och ambitioner med det man gör. Men jag är ledsen om jag gör vän av ordning besviken. Varken ord eller musik har för mig annat syfte än att göra mig glad för stunden. Det är inte svårare än så. Jag har inga behov av att vinna över någon annan där eller göra karriär eller bli älskad, eller bli hatad, för det där jag gör. Jag vill bara göra det. Punkt. Sen om någon gillar. OK. Bra. Jag blir glad. Men om ingen gillar, eller mer vanligt inte ens orkar lyssna, so what. Det är så det är. Jag kan leva med det. Jag gillar nämligen en del av det jag gör själv. Japp det gör jag. Skäms inte för det. Jag behöver inte spela upp siffrorna för mina egna låtar på Spotify ens. Hellre få lyssnare men äkta lyssnare. Jag fuskar inte. Det har aldrig varit lönt för mig.
Men en bra helg då såklart. Det skulle ha tapetserats också men det sket sig för det fanns för lite tapeter. I min och K’s ålder minns man inte riktigt vad man har där uppe på vinden. I det här fallet betydligt färre tapetrullar än vi mindes. Bilen fortfarande trasig. Bytte tändspole idag. Ingen förbättring. Sökandet fortsätter. Betyder att det inte bara är bara att åka och köpa mer tapeter heller alltså. Sitter fast här i skogen. Där är de allt lite synd om mig. Man är jävligt beroende av bil när man bor så här. Det går inte att komma ifrån. Man måste ta sig härifrån ibland för att överleva. Mentalt. Men man får väl vara glad att gräsklipparen i alla fall startade. Motorer och jag har aldrig varit vänner. Det är synd. Det hade varit både gott och bra om vi varit det. För jag har egentligen inget emot dom. Möjligen visar jag dem för lite kärlek och har alltid gjort det. I den bemärkelsen förtjänar jag såklart ingen pardon. Ja så är det nog. Jag får leva med trasiga motorer och motorfordon. Det är min lott i livet. Men i mitt nästa liv som fjäril då skiter jag i motorerna också. Det lovar jag.