Årets första dag utan en prognos om snö och en sol gömd bakom tjocka svarta moln. Ja så känns det, men i ärlighetens namn så är det regn det gäller. Ja också här på Hälsinglands tak. Jag höll på att hamna i rymdindustrins Kiruna efter Fysik i Uppsala. Jag är oändligt glad att jag tackade nej och valde Stockholm och ett liv som inte står och faller med en skoter.
Men temperaturerna är såklart inget att skryta med. Fyra och en halv grad så här pass halvåtta på morgonen. Inget grillväder. Inte läge för bad heller. Men klippa gräs måste man idag. Det finns inget annat val. Man får ta till vara på en dag utan regn. Det tar två och en halv timme här om man skall klara sig igenom hela gräsmattan. Klarade av en halvtimmesbit igår innan det började regna igen. Men gräset är långt. Jag har såklart den billigaste gräsklipparen på marknaden så det är en kamp, speciellt den första rundan. Inte orkar en billig gräsklippare klippa så mycket långt gräs inte innan den suckande stannar av ren och pur utmattning. Axelprotesförsedd ocool gubbe skall dra igång den varenda gång. Det gör ont så att man vill skrika vid varje drag. Men jag drar tamefan, ja helvete vad jag drar. Tingen skall i alla fall inte vinna över mig. Nej inte dom. Aldrig dom.
Ändå är det skönt att vara ute. Det är där jag skall vara. Där är verkligheten. Det som inte är är sådär skönt är att köra ner alla blommor som växer där i gräsmattan. Detta meningslösa massmord. Jag menar maskrosor. Finns det någon vackrare blomma? Lättskött dessutom. Men ibland räcker det inte ens med att bara vara vacker. Man måste vara unik också. Fotomodellen med lite sned näsa vinner alltid över henne utan skavanker. Får fler jobb. Det inte helt perfekta är det vackraste. Gäller musik, ord, dataprogram och allt det andra. Unik är en mer vinnande egenskap än vacker.
Tekoppen är full upp till kanten här och nu. Rädd alltså att det här blir många ord. Som vanligt för många ord från mina fingrar eller min mun. Jag borde hålla käft. Men jag har alltid haft för många ord där inom mig. Just det kan vara en lycka för en som blir lyssnad på men en olycka för en som inte blir det.
Den gamla damen härutanför fönstret har börjat blomma lite tvekande. Helt rätt såklart. Finns ingen anledning att blomma i det här vädret. Men körsbärsträd skall ändå alltid blomma en gång om året. Skämma bort alla som får se det. Som förundras över det ljuvliga som existerar. Har man det alldeles utanför sitt jobbmönster blir man rent av lite Japan under den vecka det pågår. Vackrare finns inte. Men som allt vackert finns det där bara under en tid som är så kort så kort. Snart snöar de vita kronbladen ner mot marken och innan de når den har man redan börjar längta till nästa år när man får uppleva allt det där igen. Men Augusti också såklart. Söta solvarma körsbär i överflöd. De som fåglarna och vi här i huset på kullen solidariskt delar på. Den som hinner först får ta för sig. Det är bara rättvist. Däremellan fungerar den gamla damen som ett ljuvligt solskydd till den loje liggande och lyssnande på Sommar under det. Kan man älska ett träd?
Av Pavarotti har inte hörts ett ljud sedan hans lite tvekande försök till sång här om dan. Idag kanske. Koltrastsång. Kan man älska en fågel? Fick jag aldrig mer höra koltrastsång kunde jag lika gärna dö. Så är det. Det är det vackraste för mig. Jag skulle villigt ge bort allt jag har – ja det är nu ändå inte mycket – för att få fortsätta lyssna på detta det ljuvligaste av ljuvliga. Också han skämmer bort. Kan spela hela dagar och hela kvällar och jag sitter här inne på kontoret med öppna fönster, eller ute på en stol, och bara hänförs, stannar upp, lyfts upp, förstår att det vackra verkligen är värt att kämpa för att bevara. Vad har köpcentren eller världens allt guld att komma med i jämförelse. Det mest värdefulla är alltid gratis. Man kan inte komma ifrån det hur gärna man än vill inbilla sig att det är på annat sätt. Fattig är ingen av oss. Det är bara pengar som kan fattas för vissa.
Jag är ledsen men tekoppen är fortfarande halvfull. Ja jag ber verkligen om ursäkt men måste skriva vidare. Kan inte tänka på slutet förrän den sista klunken har slunkit ner genom min törstande strupe.
Nöjd idag såklart. Förvisso inte över en bil som inte går rent. Inte heller över rester efter en konkurs som kommer att följa mig in i döden. Inte över att prostatan gör ont idag efter en kall sittning i studion igår. Nej, bara nöjd. Jag är lugn i sinnet. Jag är född sådan. Bondgener. Lugnast när det är kris. Då kan jag vara en klippa att luta sig emot. Men en trasig bil kan få mina sinnen att gå i spinn. Rubba min balans. Småsaker som stjälper ett stort lass och blottar den svage mannen där inne. Det är också något man kan vara tacksam för. Att ha ett sinne som inte galopperar utan kontroll. Som inte i varje ögonblick piskar en framåt, framåt, framåt. Jag har inte det. Vi är rätt nöjda med varandra där inne. Det blå är min bror. Mer så än min riktige bror. Jag trivs med det. Har inget emot det nedstämda. Söker mig ofta dit som om det var en trygg hamn att lägga till i. Men aldrig för länge. Har lika lätta att ta mig ur och upp i det gula. Sätta segel och segla ut i det glada. Men skall jag välja ett hem så är det i det blå. Inte i det glada. Vinner jag priser eller segrar är det alltid i det blå jag hamnar. Då blir leendet inte det sanna leendet utan ett påklistrade för att visa min tacksamhet. Den jag verkligen känner. Men som gör mitt hjärta sorgset. Är jag verkligen värd det här? Varje gång samma undran. Eller var det bara det här som alla dessa timmar i mörker och kyla syftade till. Ja man tror ibland att det är priserna som resan är till för. Man luras att tro det. Vill tro det. Men insikten, när den kommer ikapp en, säger alltid att det är det dagliga värvet som också är själva målet. Trivs man inte där finns det inte heller något värde med de där priserna. De kan vara hur fina och värdefulla som helst. Så tycker man då att sexton timmars jobb de flesta av årets dagar är värt det? Man får fundera vidare på sådant. Eller låta bli.
Den gamla damen brukar blomma ungefär i examenstider. Så hon håller schemat i år med. Två månader efter träden i Kungsträdgården. Jo vi ligger en del efter det urbana här ute på landet. Speciellt här uppe på Hälsinglands tak. Men vad gör det. Man får ta det i sin takt. Det gäller koltrastar, ocoola gubbar och det gäller körsbärsträd. Vi som är en del av existensen. Ja ocoola gubbar kanske inte är så älskade och så undersköna som koltrastar och blommande körsbärsträd. Besjungs sällan i visor och i dikter om man söker. Men vi hör ändå till den här världen vi också. Som det där spagettistrået som inte riktigt blev kokt. Eller som regnet som faller när brudparet kliver ut genom kyrkans portar. Ocoola gubbar. I allt. Vi finns där och det går inte att komma ifrån oss. Jag skulle kanske be om ursäkt för det. Jag såg en reklamfilm häromveckan som Dove hade gjort. Två dörrar, den ena med “beautiful” över och den andra med “avarage” över. Man kunde välja vilken man gick in genom. Jag skulle alltid valt den med “vacker” och gjort det utan att tveka. Så det så!