Bytt femtio felaktiga kondensatorer på lika många kort. Ett jobb man inte velat ha men som man fick. Man lär sig av sina misstag. De som aldrig gör några gör ingenting och allt det där. Skitsamma nu är de bytta och allt i sin ordning igen.
Äldste sonen är hemma. Jag borde hämtat i vit förlängd limousin såklart. Men ni vet studenttider De var alla upptagna och bokade den här veckan de där vackra bilarna. Han fick helt enkelt ta Loosbussen tillsammans med sin bror som åker den i stort sett varje dag, komvuxare som han är. Men komplett familj nu då liksom. Det känns bra på något sätt. Det är konstigt. Sommar och jul händer det. Att ha de sina samlade är en slaggs trygghet även om de sedan länge egentligen är utflugna precis som de unga såklart skall vara. Yngsten skall väl sparkas ut igen han också vad det lider.
Jag hinner klippa hela gräsmattan idag. Men misströstar egentligen efter tio minuter när den första regnskuren kommer. Ja den som det enligt prognoserna inte skall finnas tillstymmelse till. Jag misströstar men eftersom den passerar ganska snabbt kan jag återta mitt värv och åter nå någon slags sinnesro. Jag har inget emot gräsklippning. Men maskinerna har jag ett och annat att orda om. Dom liksom oväsendet. En sädesärla gör mig sällskap. De insekter jag jagar upp kniper hon snabbt och effektivt. Efter en stund är vi som ett dreamteam. Borde hålla på så där hela dagarna. Jag undrar vem hon samarbetar med där nere i Afrika. Jag hoppas det är någon snäll. Jag ber henne milt att framföra min hälsning. Men hon ignorerar mig. Har man hungriga ungar i boet har man annat att fundera på. Jag får ta upp det där senare i höst när hennes ungar leker dödslekar framför min bil. Den som sitter kvar längst vinner. Skrattande (om fåglar nu gör det) flyger de iväg en meter framför bilen. Det krävs mod. Men det är väl det modet som tar dem hela vägen till Afrika i hösten. Då finns det kanske plats för diskussioner mellan människa och sädesärla.
Ute ligger sommarljuset osläckt. Det krävs mer än en himmel täkt av moln för att det skall bli mörkt här nu. Det är ljusets tid. Ja jag älskar den här tiden. Förväntningar hos sommarlovsungar. Människornas semesterlängtan och drömmar om lata dagar. Allt det där leta sig in i en sådan som mig. Tar fäste i mina celler och lyfter upp mig. Bär mig och jag suger i mig all denna förväntan utan att skämmas en endaste centimeter.
Hade jag fått välja hade jag också som alla andra jag känner (ingen) gett mig ut på turné nu. En lång jävel. En sån där när man fick sitta i buss och bil och vänta och sova i dåliga sängar och vakna trött och bakfull så att man längtar hem så att man blir sjuk varje dag. Men som vägs upp av en timmes gig varannan eller varje kväll som gör allt värt det där helvetet och ensamheten och som gör att man trotts allt inte avslutar alltsammans och bara åker hem. Den där energin som riktas mot en scen. Positiv eller negativ. Båda fungerar. Det är det totalt oengagerade som är värst. Oreaktion. Blickar ner i marken. Hat är bättre än det.
Men såklart ingen turné. Det blir bara jobb hela vägen in i döden. Lika bra det. För åker man inte på turné så behöver man inte heller längta ut på turné igen så fort man är hemma. Längta ut lika starkt som man längtar hem sittande i en bil mellan gig Göteborg och Lomma. Bäst alltså att sitta här och… ja vadå…